Senaste kapitlet: Jag blev mer sårad av ord än blickar, även fast det inte var så bra heller. Jag åt snabbt upp min panpizza innan jag ställde ner allt i diskmaskinen och slängde mig i soffan framför tv:n. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre innan jag somnade.

Harrys perspektiv

Jag vaknade med ett ryck och tittade mig sömnigt omkring. Tv:n stod på och ingen var där. Killarna hade väl antagligen gått o lagt sig i gästrummet, Louis hade lagt ut madrasser där igår kväll. Jag satte mig stelt och sakta upp i den lilla och korta soffan, jag hade ju inte precis legat skönt. Det hade blivit lite galet igår, fifa matcherna blev bara fler och fler och fortsatte enda till 6 på morgonen, alla vi hade suttit och skrikigt eftersom vi var så inne i spelet, våra grannar kom och sa åt oss flera gånger men när vi ändå fortsatte verkade inte det som att dom orkade bry sig längre. Vi fortsatte ju inte skrika med flit utan det bara blev så. Killarna fortsatte sedan att titta på tv medan jag la mig lugnt för att sova, och nu sitter jag här, mitt i Louis korta soffa och är stel. Det stod minst 8 redbull flaskor på bordet, alla var tomma, det var nog dom som hade fått oss att va uppe så länge. Jag tittade mot väggklockan som stod på 9, har jag bara sovit i 3 timmar? Jag sträckte mig efter mobilen och uppfattade att jag fått ett sms.
From Hope
Wanna come and meet me at starbucks? Have to talk about a thing that happend last night... xx

Jag blev förvånad över att hon var uppe nu men även orolig för henne, vad hade hänt?
To Hope
Yeah, I can be there in 10 minutes. xx

Skrev jag fort innan jag reste mig upp och gick in i köket och skrev en liten lapp till killarna när dom vaknade så dom visste var jag var. När jag var i hallen drog jag snabbt på mig jackan och skor innan jag gick ut och stängde dörren försiktigt bakom mig innan jag började gå mot centrum. Mina långa ben gjorde så jag kunde ta långa kliv och kom mycket fortare fram till centrum. Jag gick in i caféet och satte mig vid ett bord, en servitris var snabbt framme vid mig.
- Exuse me but you can't sit here if you don't order something, sa hon snällt.
- I'm gonna order when a friend arrives, svarade jag tillbaka och hon nickade innan hon gick iväg. Jag satt ett ganska långt tag innan dörren plingade till och Hope kom in. Jag reste mig upp för att hon skulle se mig, vilket hon gjorde och kom trippande fram till mig. Vi kramade varandra innan vi satt oss. Hennes ögon var lite rödgråtna, skinnjackan var knäppt och hon hade en fin passande halsduk till. Alla ytterkläder åkte av och hon la dom på stolen bredvid.
- What have happend love? frågade jag försiktigt och hennes ögon som varit ner på stolen bredvid for upp till mitt ansikte.
- Too much... Svarade hon tungt och tittade ner i bordet. Hennes ögon mötte snart mina och dom skrek ut smärta, dom hade inte samma gnista som dom brukade utan var nästan tårfyllda när hon tog ett djupt andetag.
- You know Mike? My ex, he came to my house yesterday and now I can not stop thinking about it. I can not stop thinking about everything he did to me, all the pain of what he did to me is killing me, and it's only been one night! Why did he came back after all this time when I finally was happy again? Hon lät verkligen krossad när hon berättade vad som hänt. Hon hade fått mer tårar i ögonen och det skulle snart svämma över för att sen låta tårarna slingra ensamma ner för hennes kinder, men hon torkade bort dom innan det hände. Jag ville säga något, trösta henne men jag visste inte hur. Mike hade varit den första hon verkligen älskat på det sättet, den hon verkligen hade litat på och ville leva sitt liv ihop med, men han sårade henne, i flera månader hade hon varit deprimerad över det, jag och killarna hade försökt trösta henne och få henne på bättre humör men inget hade funkat. Efter sommarlovet när vi började andra året på gymnasiet hade hon äntligen blivit gladare och hade nästan glömt honom. Hon hade varit lycklig i nästan 1 och en halv termin nu. Men nu när jag satt mitt emot henne visste jag att hon var inte lycklig längre, hennes ögon skrek ut smärta, nästan likadant med hennes kroppsspråk och röst. Varför skulle Mike egentligen komma nu och förstöra allt?
- Harry? Jag vaknade ur mina tankar när Hopes ljusa röst försökte få min uppmärksamhet.
- What are you thinking about? Sa hon tveksamt.
- Nothing speciall babe, svarade jag snabb innan jag tog hennes händer som låg på bordet.
- You wanna come with me and go to Louis? Sa jag och hon nickade. Vi började dra på oss jackorna igen innan vi gick ut ut caféet och hem mot Louis. Jag ville verkligen inte se henne ha så ont som hon var och jag ville verkligen inte att hon skulle behöva sitta och prata om detta på en allmän plats, det var alldeles för jobbigt redan. Nu får vi bara hoppas att Mike har försvunnit för alltid...

Ett väldigt händelselöst kapitel och endast ur Harrys perspektiv men hoppas ni gillade det ändå :) Visste inte riktigt hur jag skulle avsluta det men det får bli som det blir x).  Tack ännu en gång för alla fina kommentarer, det lyser verkligen upp min dag! :') Kommentera gärna vad ni tycker!<3

Senaste kapitlet: Jag tog ett djupt andetag innan jag släppte koppen och tog ett försiktigt steg ner på golvet, även fast kroppen var slut så kunde benen bära mig och jag försökte se så normal ut som möjligt innan jag gick mot dörren och öppnade.

- Hi Hope...

Hopes perspektiv

Jag tittade tyst på killen framför mig, det bruna håret låg perfekt och smilgroparna syntes tydligt när han log lite smått mot mig.

- Mike, what are you doing here? Fick jag fram tillslut. Han skulle inte vara här, han var ju ute ur mitt liv sen en tid tillbaka, jag ville inte träffa honom!

- I have missed you, haven't you missed me? sa han oskyldigt innan han försökte krama mig, men jag backade undan.

- No, why should I miss you after what you did to me? sa jag hårt och hans leende blev lite mindre, men det fanns fortfarande kvar och det störde mig.

- I said I was sorry, I have really missed you and I want to make everything good again. Sa han med ett snirkligt leende och en ton i rösten jag inte riktigt kunde förstå.

- But I don't want to talk to you, I don't care how sorry you are or how much you have missed me, cause I don't miss you and I will never do! Sa jag högt innan jag smällde igen dörren mitt framför näsan på honom. Jag hade helt plötsligt blivit så irriterad och förbannad så jag visste inte längre vart jag skulle ta vägen, jag gick igenom huset minst 5 gånger innan jag stannade och tittade ut genom det lilla fönstret på dörren, han stod inte kvar iallafall. Jag lutade mig tungt mot väggen innan jag sjönk ner till golvet. Det Mike hade gjort mot mig var hemskt, något som hade förändra hela min syn på förhållande och kärlek, gjort mig rädd för att vara kär igen. Vad han gjorde är väl ganska enkelt att säga men ändå ett väldigt svårt minne att ta upp. Han sa att han älskade mig, att jag var allt för honom, hela hans värld, men han utnyttjade mig bara, var otrogen lite då och då med många olika tjejer. Jag fick inte reda på det först efter några månader, när vi redan hade haft samlag och när jag var som lyckligast. Det krossade mig, han flyttade några veckor efter att vi gjort slut och han hade erkänt allt, sen har han varit ute ur mitt liv tills nu.

Medan jag satt o tänkte kände jag hur mina kinder blev blöta och synen grumlig, såren kommer aldrig läka, hur mycket han än sårade mig och hur mycket jag än hatar honom för det han gjort så var han fortfarande den första killen i mitt liv som betytt så mycket som han gjorde, såna sår läker inte med tiden och rädslan skulle nog alltid finnas inom mig, inte rädslan för att bli kär utan för att falla för fel person ännu en gång...

Nialls perspektiv

Jag var snabbt hemma framför dörren och gick in, det hade blivit ganska mörkt ute då det bara var i början av våren och gatulamporna lyste efter alla vägar. Samtalet med den krullhåriga pojken hade varit både skrämmande men ändå ganska skönt, han hade ju inte gjort mig något ont utan bara frågat några saker. Min mage kurrade och jag skyndade snabbt till kylskåpet för att dra fram något att äta, det fick duga med en panpizza. Jag värmde den fort i mikron innan jag satt mig lugnt och åt. Dagen hade inte varit så farlig ändå, det enda folk hade gjort var att ge mig blickar men inga ord, vilket jag var glad för. Jag blev mer sårad av ord än blickar, även fast det inte var så bra heller. Jag åt snabbt upp min panpizza innan jag ställde ner allt i diskmaskinen och slängde mig i soffan framför tv:n. Mina ögonlock blev tyngre och tyngre innan jag somnade.

Sent kapitel, klockan är liksom ganska mycket x) Men ville inte att det skulle komma ut ett nytt kapitel senare då ni har  varit grymt duktiga på att kommentera :D Blev riktigt glad för kommentarerna på förra kapitlet och hoppas att ni gillar detta lika mycket. Om det är konstigt någonstans kan det vara för att jag är lite trött men hoppas inte att det är de :) Kommentera gärna vad ni tycker! :D

Senaste kapitet: - I just forgot the time, I'm coming soon, sa jag och la på innan jag hoppade ner från scenen och gick ut. Niall var försvunnen och jag började gå mot Louis hus. Jag bestämde mig för att inte berätta för killarna om "samtalet" med Niall, dom behöver ju inte veta allt...

Harrys perspektiv

Jag kom tillslut hem till Lou och gick in i tv rummet. Zayn och Liam var mitt uppe i en fifa match med Louis skrikande bredvid. Alla var för inne i spelet så dom märkte inte ens att jag kom så istället för att sätta mig med dom gick jag in i köket och började att göra pannkakor. Några minuter senare när hela huset doftade pannkakor kom Louis in i köket och tittade suget på mig.

- Are they ready soon? frågade han och stirrade längtade på pannkakorna innan han tittade på mig igen.

- Yes, soon. Svarade jag enkelt och gav honom ett leende, han såg ut som ett litet längtande barn.

- You can whip the cream, sa jag och han började fort fixa med det. Snart var maten klar och vi alla fyra satt och åt runt matbordet. Nu var det bara Hope som saknades men hon vill inte va med när vi bara ska spela spel... Jag förstår henne egentligen.

Hopes perspektiv

Jag höll hårt i min tekopp medan jag stirrade in i väggen på andra sidan bordet. Hela min kropp skakade och händerna hade vitnat av det hårda greppet runt koppen. Det hade börjat skymma lite ute och vårsolen var sakta på väg ner. Jag hade för bara några minuter sen haft en panikattack då, jag visste inte varför eller hur. Alla minnen från när jag bodde i Sverige hade kommit upp i mitt huvud, från alla slagsmål där jag hade fått blåmärken över hela mig och dom gångerna jag nästan inte kunnat gå hem utan var nästan nära på att ramla så fort jag ställde mig upp, alla glåpord jag fått tagit emot snurrade runt i mitt huvud och jag hade fått svårt att andas. Jag hade sjunkit ner på golvet och gråtit ögonen ur mig, möjligen skrikigt också, bara för att få bort smärtan som satt sig i mitt hjärta. Alla blåmärken från slag hade försvunnit men alla blåmärken från ord fanns fortfarande kvar inom mig, jag var trasig. Jag hade tillslut lugnat ner mig och fått tillbaka min normala andning och kunnat fixa lite te innan jag satt mig vid köksbordet, men där blev jag fast, tittade rakt in i väggen, tekoppen är fortfarande full och mina händer i ett hårt grepp om den. Alla tankar snurrade runt i mitt huvud och om jag skulle göra någonting skulle jag antagligen ramla ihop på golvet eftersom hela min kropp fortfarande var på helspänn och helt tom på energi.
Det knackade helt plötsligt hårt på dörren och jag vände huvudet mot hallen, vem kommer och hälsar på nu? Killarna lanar och ingen annan brukar vilja hälsa på utan bara ignorera mig. Jag tog ett djupt andetag innan jag släppte koppen och tog ett försiktigt steg ner på golvet, även fast kroppen var slut så kunde benen bära mig och jag försökte se så normal ut som möjligt innan jag gick mot dörren och öppnade.

- Hi Hope...

Nytt kapitel nu då :D Tack för alla fina kommentarer och hoppas ni gillar detta kapitel lika mycket :) Hoppas inte det blev stökigt eller något i början av Hopes perspektiv eller så ;) Kommentera gärna vad ni tycker :D

Senaste kapitlet: För femte gången den här veckan satt jag nyckeln i låset och vred om innan jag gick in i det tysta huset och stängde dörren efter mig, utan att någonting hänt mellan mig och Niall, sen dagen vid starbucks försökte båda två medvetet undvika varandra, vilket gick bra. Men det kändes inte bra, jag kände mig tom...

Nialls perspektiv

Låten tog slut och jag tystnade. Hela aulan blev tyst och jag bara stod och stirrade ut i det stora rummet. Låten jag hade nyss sjungit hade fått tårarna att rinna ner för mina kinder. Jag sjönk ner på golvet och satt mig på kanten av scenen. Jag lät tårarna rinna medan jag tänkte på hur mitt liv faktiskt har blivit, mamma har sagt att jag kan bli något stort, en person alla vet om, men jag tvivlar på det. Alla hatar ju mig och skolan var väl inget som jag var duktig i, slösade mest bort lektionerna och rasterna på att få vara i bakgrunden så ingen såg mig. Hur skulle jag kunna bli något stort? Tårarna fortsatte rinna ner för mina kinder medan jag bara satt där och tänkte. Jag tittade ner på mina händer som låg slött i knät, jag drog försiktigt upp tröjärmen till armbågen. Ärr tonade upp sig över armen och jag strök försiktigt över dom med finger spetsarna. Det brände till på det nyaste, det jag gjorde igår, det hade inte riktigt läkt än. Jag blundade hårt när bilder av slagsmål kom upp i huvudet. Dom många gånger jag blivit nerslagen hade jag nästan fått krypa hem av smärta. Jag hörde hur dörren till aulan öppnades och jag drog snabbt ner tröjärmen och tittade upp. En lockhårig kille stod i dörröppningen och stirrade stumt på mig. Jag kände hur rädslan tog över min kropp och jag rörde mig inte ur fläcken, som att han inte skulle kunna se mig då. Men han såg mig och dörren åkte sakta igen efter honom medan han började gå mot scenen utan att släppa blicken från mig. Min kropp var som fastfrusen av rädsla medan jag höll koll på den lockiga killen som kom mot scenen. Fuck...

Harrys perspektiv

Jag fortsatte gå sakta men lugnt mot den blonda killen som satt på kanten av scenen. Hans kropp hade stelnat till och skrek ut rädsla och obehag av att jag var där och faktiskt gick emot honom. När jag kom närmare såg jag hur han hade tårar på sina kinder Jag satte mig försiktigt bredvid honom på scenen. Jag hade sagt åt killarna att jag behövde ta lite luft, det var inte riktigt meningen att jag skulle komma hit men jag gick helt enkelt dit mina ben tog mig, logiskt.

- Have you trained? frågade jag försiktigt och Niall tittade snabbt men skrämt på mig innan han nickade.

- Witch song? Frågade jag och han verkade slappna av lite av att jag bara satt där, gjorde inget utan bara frågade helt ofarliga frågor.

- Skyscraper by Demi Lovato, svarade han tyst och blygt. En riktigt bra låt faktiskt.

- Thats a good one, sa jag och han nickade. Precis när jag tänkte börja prata igen ringde det i min telefon. Niall rykte till och blev spänd igen innan han ursäktade sig och började snabbt gå ut ur aulan. Jag suckade innan jag svarade i telefonen.

- It's Harry, sa jag lugnt.

- Where are you? You said you just would get some air. Hörde jag Louis förvånade stämma och jag skrattade till för mig själv.

- I just forgot the time, I'm coming soon, sa jag och la på innan jag hoppade ner från scenen och gick ut. Niall var försvunnen och jag började gå mot Louis hus. Jag bestämde mig för att inte berätta för killarna om "samtalet" med Niall, dom behöver ju inte veta allt...

Nu fick ni vänta ett tag igen men det blir så ibland :/ Har haft ganska mycket i skolan så... Men hoppas kapitlet blev bra och att ni fortfarande vill läsa :D Kommentera gärna om vad ni tycker och tack för kommentarerna jag fått! :D

Senaste kapitlet: - Niall, please! ropade hon på mig och springande steg kom närmare innan jag kände någon ta tag i min arm. Jag vände mig om och tittade på henne innan jag drog bort armen och fortsatte gå. Hon följde inte efter och jag fick gå själv hem igen, varför sumpar jag allting för...?

Nialls Perspektiv

Veckan fortsatte med den tråkiga och smärtsamma skolan, jag försökte undvika att träffa på Hope så mycket som möjligt, det verkade som att hon försökte undvika mig också. Jag vågade inte gå till Aulan och träna efter skolan längre eftersom jag var rädd att hon skulle vara där utan jag gick direkt hem istället. Jag var så feg så jag vågade inte ens göra vad jag älskade på grund av en tjej som ville hjälpa mig. Jag blev mer och mer instängd och ända gångerna jag var ut var när jag var i skolan, maten beställde jag bara hem. Veckan gick liksom bara framåt medan jag försökte hänga med. Mamma hade hört av sig någon dag men jag brydde mig inte riktigt och bara lyssnade på vad hon sa utan att riktigt ta in vad hon sa, hon lät glad iallafall. Nu är det fredag, jag sitter inne på musik lektionen som kommer sluta dagen, jag sitter mest lite avskiljt och tänker. Dom andra spelar glatt på sina instrument medan dom pratar, Hope sitter ungefär 2 rader snett framför mig och spelar medan hon pratar med dom andra killarna som hon alltid är med. Helt plötsligt ringer klockan i skolan och alla rusar upp från sina platser och lägger tillbaka alla instrument, själv blir jag mest chockad och flyger av stolen för att följa med folkmassan ut. Dom ger mig äcklade blickar innan dom fortsätter mot skåpen och jag står ensam kvar. Jag vänder om och börjar gå åt motsatt håll och snart står jag framför Aulans dörr. Jag öppnar försiktigt och går in, det är så stort! Jag går sakta men säkert mot scenen och upp för dom små trappstegen innan jag ställer mig framför micken, vad är jag rädd för egentligen?

Hopes perspektiv

- Bye Guys! sa jag snabbt och glatt till killarna innan jag gick igenom korridoren och ut i det varma vädret. Killarna skulle spela spel hela helgen och ägna sig åt "killsaker" medan jag skulle göra absolut ingenting. Jag gick sakta mot utgången på skolgården där man passerade Aulan då det var närmaste vägen. Jag hörde svaga ljud av en melodi och blev genast nyfiken, bussarna åkte om 5 minuter och alla brukade stå vid busshållplatsen då eftersom dom kunde va tidiga, så vem är där nu? En killröst hördes svagt och min nyfikenhet växte, ska jag gå och titta? Jag var precis på väg att vända om innan mobilen ringde. Jag suckade innan jag rotade fram den ur väskan och svarade. Det var mamma som brukade höra av sig lite ibland och fråga hur det var här i England, hon bodde ju kvar i Sverige och vi träffades typ aldrig. Jag började sakta gå hemåt medan jag pratade med mamma och hon babblade på om hur vår nya granne hade krattat över alla löv på vår tomt o sen backat på vår postlåda utan att bry sig eller säga förlåt, som att det var helt normalt att andra fick ta hand om ens löv och att inte kunna backa o förstöra en fin postlåda var något man inte skulle bry sig om utan det gick bra. Jag fick konstiga blickar medan jag mötte folk och pratade på svenska, var det så konstigt att komma från ett annat land? Jag kunde ju flytande engelska annars men jag ville inte tappa bort mitt ursprungliga språk så när jag kunde pratade jag mest svenska. Snart var jag hemma för femte gången den här veckan stod jag framför ytterdörren och grävde runt i min väska efter nycklarna. Mamma hade varit tvungen att sluta prata efter ungefär halva vägen så jag gick sedan i tystnad hem. För femte gången den här veckan satt jag nyckeln i låset och vred om innan jag gick in i det tysta huset och stängde dörren efter mig, utan att någonting hänt mellan mig och Niall, sen dagen vid starbucks försökte båda två medvetet undvika varandra, vilket gick bra. Men det kändes inte bra, jag kände mig tom...

Omg... Nu har ni fått vänta vääääldigt länge på detta kapitel och det känns som att kapitlet suger... Tänkte lägga ut det igår men Bloggplatsen dampade upp sig(vilket den gjort för mig i typ 5 dagar nu...) och jag hann precis att spara det innan allting krascha... Men nu kommer det upp, hoppas ni gillar det även fast jag inte tycker om det så mycket... Kommentera gärna vad ni tycker :D Det är ju för er jag skriver så vill gärna ha era åsikter och kritik(både bra och dålig) för det ;)

Senaste kapitlet - Det kom upp en bild innanför mina ögonlock, det var den där flickan, hon hade stora gröna ögon med någon slags skiftning av brunt närmare pupillen, hennes mörkröda hår hängde ner för axlarna. Jag öppnade snabbt ögonen och fortsatte gå. Vad är det som händer med mig?

Hopes perspektiv

Jag stod tyst kvar och tittade mot utgången. Det gjorde ont i mig när inte Niall litade på mig, men vad hade jag förväntat mig? Att han skulle lite på mig bara för att jag pratade med honom, en person som blivit mobbad och sårad av många litar inte på folk så snabbt, det gjorde inte jag heller. Det tog lång tid för mig att börja lite på Louis, Harry, Liam och Zayn, varför skulle det då gå så fort för Niall? Jag suckade innan jag gick tillbaka till scenen och hämtade väskan innan jag gick ut ur den stora aulan och stängde dörren efter mig. Jag tog upp mobilen och såg ett sms från Zayn.

From Zayn

I didn't mean on the way it sounded. We can, but everything is going to get so much harder if we do something... I know it's wrong and egoistic to think like this but it feels like... everything with us is going to me f*cked up if we do something... Sorry... xx

Jag läste igenom smset några gånger innan jag tröck bort det och la ner mobilen i väskan. Jag hade stannat medan jag läste men fortsatte nu gå. Mitt hus tonade snart upp sig på vägen och jag längde på stegen för att komma hem fortare. Jag drog upp nyckeln ur väskan och låste smidigt upp dörren, öppnade och gick in. Jag sparkade av mig skorna och hängde av mig jackan innan jag drog igen dörren och började gå runt i det lilla huset för att knäppa på alla lampor. Jag knäppte också på radion när jag gick förbi då jag hatade när det var för tyst. Tillslut satt jag mig vid köksbordet och lutade mig tillbaka. Vad skulle jag göra nu då? Kanske ut o springa en gång? Nää, är alldeles för lat för det just nu...Bjuda över killarna? Dom kommer bara spela fifa medan jag tittar på så det är bättre att vara ensam. Jag rörde mig lite otåligt på stolen och tittade runt omkring mig. Finns verkligen inget att göra här hemma... Jag hoppade av stolen och gick ut i hallen, drog på mig skor och jacka och gick ut igen. Jag stängde och låste dörren noggrant innan jag började gå iväg. Vart skulle jag nu? Jag tog vägen in till centrum och gick snabbt in på starbucks. Det var ganska lite folk vid den här tiden så jag behövde inte vänta på att få säga vad jag ville ha.

- A milkshake please, sa jag snällt och la fram pengar som hon i kassan gärna tog emot innan hon gav mig växeln och gjorde ordning min milkshake.Jag tog vänligt emot den och gick ut ur caféet i den friska vår luften. Alla mina bekymmer la jag bakom mig medan jag gick gatan fram, jag måste njuta också.

Nialls perspektiv

Vägen hem var lång men tillslut kom jag fram till min ytterdörr, ska jag gå in? Jag låste sakta upp och gick in innan jag stängde dörren bakom mig och sparkade av mig skorna och hängde upp jackan på en krok. Jag hade på mig min free hugs tröja och ett par beigea byxor. Jag gick sakta runt i det tysta huset och tände någon lampa lite vart som helst. Jag försökte tänka på vad jag skulle äta, om jag skulle gå till Nandos eller starbucks och ta någonting gott eller bara beställa hem pizza men det enda jag fick upp i huvudet var tjejens fina ögon, det välformade ansiktet och hennes underbara röst.

- Stop it Niall! sa jag tyst för mig själv och försökte koncentrera mig på vad jag skulle äta. Efter många om och men gick jag ut och påbörjade promenaden till Nandos. Jag visslade på en låt medan jag gick gatan fram och njöt av hur vår solen värmde. Tillslut kom jag fram och gick in i den fin restaurangen och gick fram till kassan. Jag beställde det jag ville ha och gick o satt mig vid ett bord som var lite avskiljt. Min mat kom efter ett tag och jag började äta. Det var helt lugnt och skönt på restaurangen och helt plötsligt när jag tittade upp från mobilen satt en tjej framför mig, hon tittade intressant på mig och min mat.  Jag hoppade till då jag inte alls var beredd på att hon skulle sitta där och jag hade inte hört henne när hon kom heller.

- Sorry I scared you... Sa hon försiktigt och jag lutade mig tillbaka mot ryggstödet för att låta chocken lägga sig. Jag kände igen hennes röst och när jag väl tittade tillbaka på henne så såg jag dom där underbara ögonen.

- What do you want? Frågade jag mer självsäkert än jag trodde att jag kunde.

- I just wanna get to know you, My name is Hope by the way. Sa hon snällt och jag tittade lurt på henne. Lära känna... mig?

- Come on... I just wanna help you, I know how it feels to be in your situation and you seems like a really interesting person, sa hon snällt och glatt. Måste hon påminna mig om hur dåligt jag mår när jag äntligen njöt för några minuter? Jag reste mig upp och samlade ihop min mat innan jag gick därifrån, slängde maten och gick ut ur restaurangen. När jag kommit en bit hörde jag hur dörren bakom mig öppnades.

- Niall, please! ropade hon på mig och springande steg kom närmare innan jag kände någon ta tag i min arm. Jag vände mig om och tittade på henne innan jag drog bort armen och fortsatte gå. Hon följde inte efter och jag fick gå själv hem igen, varför sumpar jag allting för...?

Vette tusan hur detta kapitel blev :s Inte så nöjd med det men hoppas ni gillar det! :) Tänkte lägga upp ett kapitel igår men som jag förklarade så gick min dator halvt sönder, den funkar fortfarande men skärmen sitter typ löst o så :s Men tack för dom fina kommentarerna, verkligen uppskattat och blir riktigt glad över dom :D Kommentera gärna vad ni tycker om detta kapitel! :)

Tyvärr kan ni inte få ett kapitel idag utan får vänta till imorgon då min dator gick sönder... Den går att använda men inte så kul när skärmen är halv lös o jag vet inte ens om skärmen funkar så... Men var tålmodiga så får ni ett imorgon :) Gonatt fina läsare, o tack för kommentarerna jag får! <3

Senaste kapitlet - Jag fortsatte sjunga ut tonerna i den tomma aulan innan jag tillslut kom till sista tonen och öppnade ögonen för att titta ut i det stora rummet och såg en blond person sitta lite längre bort. Där satt han, personen jag precis "sjungit om". Niall.

Hopes perspektiv

Jag släppte micken och satte mig ner på kanten av den lilla scenen medan jag höll ett öga på den blonda pojken. Han rörde sig lite obekvämt på sin stol när jag tittade på honom, han började också titta ner i sitt knä. Man märkte verkligen hur obehagligt han tyckte det var och det såg nästan ut som att han ville försvinna genom golvet eller bli osynlig, bara jag inte såg honom. Jag slutade inte titta på honom och snart tittade han upp och mötte min blick. Hans ögon utstrålade smärta och rädsla på samma gång och jag reste mig sakta på golvet nedanför scenen och började gå mot honom innan jag satte mig grensle på stolen framför och fortsatte titta på honom. Han tittade runt sig och kunde inte riktigt sitta still, hela han var spänd som en pinne och man blev nästan nervös bara av att sitta framför honom. Jag fortsatte sitta kvar på samma ställe tittade snällt på honom och tillslut slappnade han faktiskt av lite. Jag vet inte varför jag gjorde detta, stirrade ut honom ungefär en halv meter ifrån tills han slappna av, sa någonting. Jag visste inte heller varför jag inte sa något för att bryta tystnaden och visa att jag inte ville honom något illa, det bara blev så. Metoden verkade ju funka lite iallafall...

- I did not mean to listen, I usully come here and practice after school but now you were here so I was going to wait until you were ready... I'm sorry if you don't want me here, I can go! sa han snabbt och reste sig upp efter sista orden.

- No, no it's okey! sa jag och tog tag i hans arm när han tänkte gå. Man kände hur hela han spände sig och han stod blickstilla, precis som att jag inte skulle kunna se honom då. Var han rädd att jag skulle slå honom?

Nialls perspektiv

Hon tog snabbt tag i min arm och jag stannade tvärt, vad ville hon mig egntligen? Hon hade bokstavligt talat suttit och stirrat på mig i flera minuter ungefär en halv meter ifrån mig utan att säga nåogonting. Jag hade också bett om förlåtelse för att jag suttit och tjuvlyssnat när hon sjöng. Hon hade faktiskt en väldigt fin sångröst och man riktigt drogs med i det hon sjöng, jag själv hade varit helt mållös under hela låten.

- Niall... Please, I don't want to hurt you, sa hon sakta och medlidande. Jag ville tro henne men jag var för rädd. Jag röck bort armen ur hennes arm och gick snabbt iväg och ut genom aulan. Skolgården var tom och jag började min promenad hem. Jag tog ett djupt andetag av den friska luften medan jag blundade lite lätt av njutning från solstrålarna. Det kom upp en bild innanför mina ögonlock, det var den där flickan, hon hade stora gröna ögon med någon slags skiftning av grönt närmare pupillen, hennes mörkröda hår hängde ner för axlarna. Jag öppnade snabbt ögonen och fortsatte gå. Vad är det som händer med mig?

Måste först o främst säga tack för dom fina kommentarerna, det värmer verkligen och jag blir riktig glad över att ni gillar den! :'D Vet inte hur det här kapitlet blev men det är ganska sent så ville bli klar med det! ;) Hoppas ni gillar det o kommentera gärna vad ni tycker! :D