Senaste kapitlet: Jag tittade oroligt på liam som gav mig en orolig blick.

- I'll tell you more later, sa han fort och fortsatte springa. Vad händer egentligen?

Harrys perspektiv

Jag kom så småning om ut ur den stora skogen och jag stannade flåsande upp för att försöka se vart jag var. Paniken gjorde att jag inte kunde tänka klart men snart hann hjärnan ikapp och jag började springa igen. Mina krafter var helt slut och benen kändes som spaghetti men paniken, oro för Hope och adrenalinet fick mig att fortsätta. Jag kände nästan inte mina ben längre men dom fortsatte röra sig i en snabb takt framåt. Jag stannade snabbt upp när jag kom fram och tittade mig snabbt omkring. Där satt hon, på kanten av allt med benen dinglande utför bergskanten och armarna i knäet. Det var inget riktigt berg utan bara som en kant runt en stor avgrund. Det var inte många som kände till den men det var många gånger som jag och Hope kommit hit bara för att få vara ifred och prata, jag hade också gått hit mycket själv. Jag började sakta gå fram mot flickan framför mig och jag satt mig försiktigt på kanten bredvid henne.

- I'm sorry... sa jag tyst och hon tittade på mig, hennes ögon var rödgråtna och tårar slingrade sig ner för hennes kinder.

- You didn't even noticed when I walked away... Hennes röst sprack och jag hann se fler tårar bildas i hennes ögon innan hon tittade bort.

- I know and I'm sorry, everything is just so weird and...

-You don't think I noticed that? Niall ignored us and all of you seemed like you didn't even care, about me or anything! I watched 5 people I trusted ignore me and everything around them, no of you cared! All of you just looked away and ignored everything that happend this weekend, you tried to forget it, like if you ignored it, it didn't happen, and when I tried to talk to you about Niall or something that included this weekend you just looked away. You ignored me like you didn't even care Harry! Like this weekend didn't mean a shit and everything that happened doesn't exist, do you really think everything was a mistake? Because it seems like you think that and I'm tired to see everything about us disappear because all of you are scared! It's killing me that it seem like you don't even want to help a wonderful person from bullying even when you know how much it hurts, how much it destroy you. Harry, do you even care about me or Niall? Because right now it seems like you don't. Jag var helt stum, Hope hade avbrutit mig, hennes röst hade varit hård, hög och stabil fram till slutet där det sprack. Hennes ögon hade fyllts med tårar innan hon tittade ner i sitt knä, hela hon skakade och jag visste inte ens vad jag skulle göra.

- Hope, I'm so sorry... This weekend was incredible and I don't know why we acted like that but one thing I know is that I do care about you and Niall. Hope I really don't want to lose you, you are one of my bestfriends and I don't know what I would do if you left my life. Please, I'm so sorry, I am a big idiot, I know!But please don't leave, I wouldn't make it without you. Tårarna rann sakta ner för mina kinder och jag höll kvar blicken på flickan bredvid mig. Hennes hår låg som en ram runt hennes nerböjda ansikte och hela hennes kropp skakade fortfarande. Jag försökte lägga armen runt hennes axlar men hon skakade bort den.

- Please Hope... sa jag tyst och jag hörde hur min röst sprack.

- It fucking hurts Harry! Skrek hon och jag mötte hennes röda ögon.

- I know and I'm so sorry... Please Hope, you have to forgive me, jag försökte förgäves hålla rösten stadig men orden kom fram som en tyst viskning med ostadiga bokstäver. Jag såg hur flickan bredvid mig sakta bröt ihop och med höga hulkningar drog hon ihop sig som en boll på avgrundens kant. Jag tog försiktigt armarna om henne och innan jag riktigt hann reagera hade hon lagt armarna om mig och hennes ansikte lutade sig mot min axel, min tröja blev snabbt blöt av hennes tårar. Hon skakade kraftigt i mina armar och jag försökte lugna ner henne medan jag själv lät mina egna tårar rinna ner för min kind. Hon är en person jag verkligen inte skulle klara av att förlora, någonsin.

Omg... Nästan 4 månader sen förra kapitlet, förlåt för det, verkligen.. Men tappade insperationen helt och kunde inte fortsätta, allt bara satt fast! Men känns som jag fått tillbaka den nu så om NI vill så kommer jag fortsätta och försöka hålla uppdateringen igång igen! :D Skriv gärna i kommentarerna om vad ni tycker, både bra och dåligt, ska jag fortsätta eller inte? Förlåt för eventuella stav och grammatikfel, mest i engelskan men också i det svenska, inte riktigt van med mitt nya tangentbord som är lite weird och ibland känner den inte av när jag trycker på vissa bokstäver :S Love you och än en gång, förlåt för väntan <3

Senaste kapitlet:  Mina hjärna började snurra och snart stannade den på ett hemskt minne, det brände till i bröstet men jag började springa, springa så fort jag bara kunde, för jag fick inte tro att allt var bra, jag fick inte komma dit försent...

Harrys perspektiv

Jag visste vart jag skulle men inte var jag sprang, den djupa skogen omslöt mig. Jag fortsatte springa, hoppades på att komma ut från skogen, men träden fortsatte susa förbi mig, inte en enda skymt om att jag skulle komma ut. Jag bad tyst för mig själv medan jag kände hur energin började ta slut, tvingade mig själv att fortsätta framåt. Jag måste hinna!

Nialls perspektiv

Jag satt tyst längst bak i klassrummet, läraren pladdrade på som vanligt om någon historiasak men mina tankar var någon helt annanstans än i klassrummet. Jag hade sett killarna rusa ut från skolgården mot Hopes håll, Harry hade lätt tagit täten med sina långa ben medan Louis, Liam och Zayn jagat efter honom så bäst de gick. Jag tittade ner på papperet framför mig med några enkla skissningar på, jag fortsatte tyst och långsamt fylla upp papperet med fler skisser.

Jag ryckte till när dörren slog upp högt längst fram i klassrummet och jag tittade förskräckt upp. Vår lärare såg chockat på dom tre killarna i dörröppningen och dom spanade ut över klassrummet. Deras blick landade på mig och jag svalde hårt. Deras ögon utstrålade orolighet och jag satte mig rakare i stolen. 

- Niall are comming whit us, sa den svart håriga riktat mot läraren och jag började snabbt men försiktigt plocka ihop mina saker.

- Leave the things and come! Ropade Liam högt och jag släppte allt medan jag snabbt gick fram till dom.

- Zayn, Liam and Louis... W..What are you doing? Lären stammade förskräckt och Louis satt handen i ryggen på mig för att putta på mig lite. Jag hörde hur dörren till klassrummet slog igen och alla började springa, Louis hand hade försvunnit snabbt från min rygg när han började springa.

- What is happening? Frågade jag förskräckt i farten och Liam kom upp bredvid mig.

- We can't find Hope and Harry is gone, Han pratade lite andfått och högt för att överrösta våra skor mot de hårda korridors golvet. Tankarna började snurra i mitt huvud medan vi fortsatte framåt och fortsatte ut från skolgården.

- But... Wasn't she home? Jag tittade oroligt på liam som gav mig en orolig blick.

- I'll tell you more later, sa han fort och fortsatte springa. Vad händer egentligen?

Förlåt för ett kort kapitel men visste inte alls hur jag skulle kunna fortsätta :/ Ska verkligen försöka hålla uppdateringen igång men börjar få slut på insperation :s Men ska göra klar fanficen, så är de bara :D Gillar den ändå ganska mycket, iallafall handlingen xd Aja tell me what u think in he comments<3 And thanks for the comments on the last chapter<3

Senaste kapitlet: - Guys... Where is Hope?

Hopes perspektiv

Jag sprang gatan fram med tårarna rinnande ner för mina kinder. Jag ville bara bort, jag trodde allting skulle bli bra, att alla skulle uppföra sig som vanligt och att vi skulle ha lika kul som i helgen, alla 6. Men jag trodde fel, Niall ignorerade mig/oss, dom andra killarna ignorerade vad jag sa om nästan allting, dom som alltid brukade vara uppmärksamma på varandra och mig, nu märkte dom inte ens att jag försvann... Jag hade stått och tittat på medan mina vänner hade fortsatt gå utan mig, glömt av att jag ens fanns.

Jag brydde mig inte om alla blickar jag fick medan jag sprang kvarter för kvarter, jag ville bara hem, stänga alla dörrar om mig och känna mig säker. Allas konstiga beteende fick mig att känna mig sårbar, det fanns ingen som kunde skydda mig bland allting som var fejk, någon kunde skada mig genom att röra ett finger och inte ens fatta att de hade skadat mig. Vilket hade hänt, killarna hade inte märkt något, inte märkt att dom skadat mig.

När jag  såg de välbekanta röda knutarna på mitt hus saktade jag andfått ner och andades häftigt. När jag kom närmare möttes jag av en syn jag aldrig ville se. Jag backade försiktigt, för att inte få personen att se mig, jag kunde slinka osynlig därifrån men jag lyckades inte då han vände sig om och såg mig. Han var stum, jag var stum Ingen av oss sa någonting men han rörde sig försiktigt närmare mig för att sen stanna några meter ifrån mig.

- H.. Hope, stammade han försiktigt och tog ett steg närmare mig men jag backade undan.

- NO! Skrek jag, högre än det var meningen, min röst sprack av all gråt.

- Hope. I J.. Just wanted to say I'm sorry... Stammade han skamset fram.

- Sorry? Do you really think that will help? That I will forgive you? Sa jag kallt tillbaka och han svalde högt. Han tog ett steg mot mig och innan jag hunnit reagera hade han tagit tag i min arm. Jag röck snabbt bort den och han tappade greppet, han tittade sårat på mig och hans hände föll till sidan.

- I'm sorry Mike... But I can't, sa jag tyst med tårarna rinnande för kinderna. Jag backade med blicken på honom innan jag vände mig om och började springa därifrån. Jag visste inte längre vart jag skulle, jag kunde inte gå hem och ville inte till skolan. Jag sprang över vägen och in på en skogsstig. Mina ben bar mig längre och längre in i den djupa skogen och tårarna i mina ögon gjorde det svårt att se. Jag saktade långsamt ner när stigen slutade och började gå rakt ut i skogen, bort från stigen och bort från alla.

Harrys perspektiv

Jag o killarna sprang panikartat fram, kvarter för kvarter försvann bakom oss och folks blickar fastnade i våra ryggar. Mina långa ben var en fördel i springandet och jag hade snabbt fått upp en hög fart när vi kommit ut från skolan. Killarna var inte långt bakom mig men jag märkte att dom hade lite svårare att hålla tempot. Jeans matrialet stramade hårt på mina ben varje gång jag tog ett steg, varför hade jag varit fast besluten och tagit som tajta jeansen imorse för?

Även fast all energi var slut fortsatte vi springa och när vi tillslut såg Hopes hustak saktade vi in lite. Vi flåsade högt när vi kom runt kurvan och började gå istället. Jag tittade oroligt på killarna som hårt drog in luft, deras blickar var lika oroliga som mina och jag vände tillbaka blicken mot Hopes hus. Vi gick försiktigt närmare och när jag såg en man sitta förtvivlat på trappstegen stannade jag upp lite innan jag sakta började gå mot honom. Han tittade snart upp på oss och hans ögon vidgades. Han reste sig upp och tog några steg mot oss.

- Who are you? Frågade jag. och alla stannde upp. Jag vet inte om han mindes min röst men hela han stelnade till.

- I'm Mike... Sa han sakta. Jag kände hur ilskan började bubbla inom mig och Liam kom upp på sidan av mig.

- What the fuck are you doing here? Frågade jag och man märkte hur ängslig han blev.

- I wanted to tell Hope how sorry I was for everything I've done so I waited for her, but when she came she looked upset... I tried talking to her but she just shouted at me and ran away... Sa han oroligt. Hans blick flackade av både änglsan och orolighet och jag backade ett steg.

- Where did she run? Frågade jag snabbt och han pekade mot en stig som ledde in i skogen.

- And you didn't follow her?! Jag tryckte upp honom lite mot väggen och skrek rakt i hans ansikte.

- I... I... I didn't know what to do! Skrek han skamset tillbaka med darrig röst.

- Harry, calm down, we most find Hope, we don't have time for fights! Sa Liam bakom mig, hans röst var stadig men jag visste hur orolig han var. Jag släppte ner Mike från väggen och tittade bak på killarna som tittade på mig.

- Come on... Liam tog lätt tag i min arm och drog med mig och innan jag visste ordet av började vi springa mot den stora skogen. Jag fick snabbt upp en hög fart och orkade inte längre bry mig om att killarna inte hann med. Stigen var smal och det knastrade under mina fötter. Träden flimrade förbi i ögonvrån och jag stannade snabbt upp när stigen tog slut. 

- HOPE?! Skrek jag högt men inget svar. Jag tittade ut i den djupa skogen. Jag tog ett försiktigt steg ut bland snåret och gick snabbt längre och längre in. Jag hoppade till av att min mobil vibrerade högt. Jag drog försiktigt upp den och tittade på meddelandet.

From Hope:

Why?

Jag stannade upp i mina rörelser och läste meddelandet om och om igen. Varför? Jag tröck skakigt på svara, skakig av både trötthet och orolighet.

To Hope:

What do you mean?

Jag klickade försiktigt på sänd och tittade upp från mobilen. Jag var mitt ute i ingenstans..
Mobilen vibrerade aggresivt till i min hand och jag knappa fort in på meddelandet.

From Hope:

Harry... You promised to never leave my side, whatever happened or whoever walked in to my life. You helped me keep going, you helped me from my depression. I stayed on this planet, because you guys helped me. I was so close to just let everything go, to just dissapear, nobody would miss me anyway. Then you showed up, showed me how amazing the life could be. How four friends could change everything and make me believe that the life actually was meant for me too, that I was needed, that I couldn't just leave, that people actually would miss me. I started to live my life and have fun, just because you made me believe that I wasn't useless, that all the bullies home in Sweden had wrong. I'm not ugly, I'm not fat, I'm not someone that doesn't deserves to live on this planet, I am worth just as much as everyone else and I'm beautiful just the way I am, I am not skinny, but that doesn't mean I'm fat.
Harry, it was you and the guys that gave me my life back, why can't we help him?

Jag läste klart meddelandet och kände hur en tår letade sig fram bakom ögonlocken. Jag tröck försiktigt på svara, som om att allt skulle fösvinna om jag var för hårdhänt.

To Hope:

Please Hope, Tell me where you are... Please...

Jag tröck förtvivlat på sänd med en tår slingrande ner för kinden. Mobilen vibrerade till igen och jag tittade på meddelandet.

From Hope:

The place you saved me on for the first time

Jag tittade upp från mobilen och in i skogen. Mina hjärna började snurra och snart stannade den på ett hemskt minne, det brände till i bröstet men jag började springa, springa så fort jag bara kunde, för jag fick inte tro att allt var bra, jag fick inte komma dit försent...

Fyfan alltså.... Jag kan inte ens beskriva hur ledsen och besviken jag är på mig själv för att jag inte tagit tag i detta kapitel tidigare... Istället har ni fått lidigt.. Men som vissa vet så har ungefär 3 veckor gått åt till att vara på fjällsvandring, ordnat konfan och sen i Billhamn men att jag inte ens skrivit här på bloggen varför jag inte uppdaterat är hemskt av mig... O vad har jag då gjort av resterande veckor? Typ ingenting... Ni har väntat i snart två månader på detta kapitel utan ett endaste knyst från mig... Jag är så sjukt ledsen och lovar att försöka ta tag i fanficen nu o komma igång med uppdateringen igen. Hoppas ni fortsätter läsa och kommentera, blev mest nöjd med slutet på detta kapitel :3 Kommentera vad ni tycker, and please don't hate me, love you<3

Senaste kapitlet: Maten kom snabbt och jag åt upp framför tv:n med ett helt värdelöst program på. Flashbacks från kvällen före korsade mina tankar medan jag tittade på pogrammet och jag fick ett fånigt leende på läpparna. Det var ju riktigt mysigt...

Hopes perspektiv:

Söndagen segade sig fram med filmer och skratt med killarna. Vi försökte också oss på sanning eller konka men det spårade ur när Harry sa åt Louis att dricka 3 liter vatten och slutade med att Louis drack typ 1.5 liter för att sen nästan spy och ligga däckad dom närmaste två timmarna. Då övergick vi till att prata och titta på film, killarna började också spela fifa medan jag gick o duschade sen slutade dom inte på hela kvällen tills dom var tvungna att gå hem. Jag la mig lugnt i min säng och somnade fort och väckar klockan ringde tidigt på morgonen. Jag gjorde min vanliga morgon rutin med frukost, sminning och outfit innan jag klev ut från min kvava lägenhet och ut i det strålande vädret. Ibland är Londons väder bara bäst.

Jag satte mig bredvid killarna på en av om skymda bänkarna och tittade på min mobil. Jag hade smsat Niall på vägen hit att han gärnafick vara med oss och så men han hade inte svarat, jag tittade lite runt omkring för att se om han kommit. Jag vet inte om killarna märkte min besvikna och letande blick men tillslut frågade Harry.

- What is it Hope? När jag tittade tillbaka på killarna märkte jag hur alla tittade på mig med förvirrade blickar.

- Umh, I texted Niall this morning but he doesn't answer so... Svarade jag frsiktigt och Killarna tittade på varandra innan dom lutade sig tillbaka på bäken.

- Oh... Sa Harry, som att han inte alls brydde sig om Niall, nästan som att han inte tyckte om Niall och inte ville ha med honom att göra. Fast det kanske var så... Jag såg plötsligt Niall låsa upp sitt skåp och jag vinkade med ett leende men när han såg mig fick han ett ledset uttryck innan han snabbt gick därifrån med böckerna i famnen, han fick några knuffar påväg ut från korridoren som fick honom att snubbla till men snart var han borta. Min hand stannade till i luften innan den besviket landade i mitt knä och jag tittade på den ett tag, även fast jag visste att killarna sett allting verkade dom inte bry sig om det. Vad hade hänt med dom? Dom hade alltid varit nästan överbeskyddande över mig och såfort dom ens sett ett litet tecken att allt inte var riktigt som det ska hade dom nästan hängt övermig med frågor och kramar, dom hade ju också verkat haft kul när Niall var med och nu verkade dom inte ens vilja ha något med honom att göra. Vi tog snart fram våra saker till lektionen och styrde stegen mot klassrummet. Jag hade fortfarande förvirrade tankar i mitt huvud och när jag såg Niall sätta sig långt bak i klassrummet med en bänk ledig bredvid sig styrde jag stegen dit men blev snart nerdragen av Harry på en stol bredvid honom. Jag gav honom en förvirrad blick men han verkade inte ens bry sig om den. Lektionen började men jag kunde inte riktigt koncentrera mig. Vad är det med alla idag? Niallgav mig en snabb blick utanför klassrummet när lektionen var slut men trampade sen iväg genom korridoren. Killarna försökte fortfarande dölja hur dom märkte att allting var knäppt och helt utan anledning genom att prata och skratta med varandra. Dom märkte inte ens att jag stannade utan fortsatte gå. Jag stod tyst kvar i koridoren helt sjäv och såg på när killarna försvann runt hörnet. Tårarna brände bakom ögonlocken och jag vände om och gick åt motsatt håll, bort från gänget, bort från skolan, bort från alla konstiga beteenden och bort från de jag trodde var bra...

Nialls perspektiv

Smärtan i bröstet var olidlig när jag stängde skåpet. Hopes miner varje gång jag ignorerade henne tog kol på mig men jag hade inget val. Jag kommer starkt ihåg dagen när hon berättade m alla upplevelser i Sverige, hur allting slocknat i hennes ögon och hur hennes tårar blött ner min tröja. Jag ville inte att hon skulle få uppleva allting igen, vilket hon skulle få om vi umgicks. Det var bättre att ignorera henne, låta henne fortsätta med sitt liv och må rätt bra med dom andra killarna, dom finns ju liksom alltid för henne utan att ge henne fler problem. Dom skulle aldrig lämna henne. Det är mycket bättre, mycket bättre... För henne.

Jag fortsatte försöka övertyga mig själv med att detta var det bästa för Hope medan jag vände mig om och såg killarna komma pratandes in i korridoren, där frös allting...

Harrys perspektiv

Jag och killarna gick pratandes in i korridoren, försökte sudda bort hur allting har varit idag och pratade om gårdagens fifa matcher. Jag såg hur Niall stannade upp i sina rörelser när han såg oss och blicken sökte av vilka jag gick med, han blick blev förvirrad men är han såg att jag märkt honom började han gå och gick snart förbi oss med en förvirrad blick på mig. Det var då jag märkte hur Hopes steg inte stämde in med våra och hur hennes röst inte hördes.Jag stannade upp killarna stannade förvånat. Jag vände mig om och tittade på vilka som var med oss, Louis, Liam, Zayn... Hope var inte där...

- Guys... Where is Hope?

Nytt kapitel! :D Hehe, tog en vecka men här är det. Gillar det inte så värst mycket då jag tyckte allting bara blev rörigt... Men hoppas ni gillar det mer än vad jag gör iallafall och tack för all kommentarer<3 Bild på detta och förra inlägget kommer under veckan, kommentera gärna vad ni tycker<3

Senaste kapitlet: Svarade Harry lätt och dom fortsatte äta på sina mackor och tittade ner i varsin tidning men jag kunde se busiga leenden på allas läppar. Detta kommer ju bli kul senare...

Hopes perspektiv

Jag stod vaksamt lutad mot diskbänken och tittade på killarna medan dom åt upp sina mackor och läste tidningarna och slängde lite då och då varsin busig blick på mig. När alla väl ätit upp och lagt ifrån sig tidningarna. Dom hade satt sig på varsin stol och stirrade nu ut mig med förväntansfulla blickar. Kunde dom inte säga något? Jag tittade tyst ner i bordet, killarna fortsatte stirra på mig, väntade liksom ut mig på att jag skulle säga någonting.

- Guys, what do you want? Frågade jag med ett stön och tittade trött på dom.

- Umh, nothing. Guys, don't you think it's a little bit weird that Niall was here this morning? Like this early? Sa Louis busigt medan han tittade på killarna och sneglade lite på mig mellan orden. Killarna nickade instämmande och fick små rynkor i pannorna när dom låtsades vara fundersamma men gnistan i ögonen sa en helt annan sak. Jag la armarna i kors på bordet och la ner ansiktet i dom och stönade högt.

- Just say what you wanna know, sa jag och även fast jag inte såg deras ansikten visste jag att små leenden var där som log busigt mot mig.

- I think you know what we wanna know, svarade Liam och jag tittade trött på honom.

- He slept over, okey? Sa jag snabbt och killarna tittade roat på mig.

- AAAAW! Sa Louis högt och jag var nära att kasta en av kökssoffs kuddarna på honom innan jag minndes vad som hände förra gången jag kastat kuddar...

Nialls perspektiv

Jag gick med långa steg ut med trottoaren och var snart hemma vid mig. Mötet med killarna hade mest varit pinsamt och på deras reaktioner var väl Hope utfrågad nu om hela kvällen... Jag låste upp dörren och klev in i det ljusa tysta huset. Jag stängde och låste efter mig innan jag gick in i köket för att leta på något att äta. Mitt kylskåp var nästan länsat då jag inte handlat på flera dagar, mest av skräck för att träffa på någon från skolan. Jag tog snabbt upp telefonen och ringde en av mina favorit resturanger, Nandos. Fanns alltid god mat där och snabb leverans. Maten kom snabbt och jag åt upp framför tv:n med ett helt värdelöst program på. Flashbacks från kvällen före korsade mina tankar medan jag tittade på pogrammet och jag fick ett fånigt leende på läpparna. Det var ju riktigt mysigt...

ÄNTLIGEN! Äntligen är ett nytt kapitel ute och förlåt för den långa väntan men jag förklarade för 2 veckor sen varför jag inte kunde skriva på en vecka, nu har det gått 2 o förklaringen till andra veckan är att jag har inte haft tid... Har varit in sjunken i skolarbete och stress från de då allting kommer i en stor klump nu i slutet istället för att fördela ut det över terminen... Så nu har vi haft en stor klump med arbeten istället :/ Men anu är allting klart och hoppas på att komma igång med uppdateringen igen! :D Hoppas ni gillar detta kapitel och jag vet att slutet kanske blev lite konstigt men måste lägga mig och kände att ni förtjänade att få ett idag så ni slapp vänta till imorgon ;) Kommentera vad ni tycker! :D<3

Hej, nu har jag några tråkiga nyheter och jag mår lite dålogt över de :/. Hela nästa vecka kommer jag inte ha nå internet när vi är hos mamma. Kommer endast ha internet i skolan men där kan jag inte sitta o skriva kapitel då jag har väldigt mycket att göra nu. Tänkte fixa tidsinställda till veckan men får se om jag hinner...

Alltså kommer jag inte ha nå internet på hela veckan = inga kapitel. Mår dåligt över detta då jag verkligen inte vill svika er när ni är så sjukt snälla men jag kan inget göra... Hoppas ni förstår och jag kommer försöka skriva ett kapitel såfort jag kan!

Senaste kapitlet: Hope rörde sig lätt i min famn men blev still fort. Mina ögonlock blev tyngre och jag blundade trött. Jag lutade huvudet mot ryggstödet och somnade fort med låten i bakgrunden. Detta var fantastiskt...

Hopes perspektiv

Jag vaknade långsamt och kände hur de jag låg på rörde sig. Jag tittade försiktigt upp och såg Niall ligga med huvudet mot ryggstödet, hans högra arm låg nedanför min arm och han sov sött. Hans andra arm och hand låg mot min rygg och som gjorde så han höll mig lätt mot sig. Jag log lite för mig själv innan jag la mig på hans bröst igen. Jag kände hur Niall rörde sig under mig och tittade upp mot hans ansikte för att möta hans ögon. Han hade ett förvirrat uttryck innan han slappnade av och log lite smått, lite generat. Jag ryckte till av att ringvolymen slogs på och reste mig sakta innan jag gick iväg mot köket för att svara i telefonen.

- Hello? Svarade jag trött.

- Hooope, we're coming over, we are outside your house! Hörde jag Harry innan han la på. Kommer dom hit nu? Jag la ner mobilen i fickan och hann precis ge Niall en förvirrad min innan det plingade på dörren. Jag gick och öppnade dörren och killarna kom in.

- Whos shoes is that? Frågade Zayn och blinkade mot mig. Jag kände hur jag rodnade och tittade mot tv-rummet. Steg hördes och kom närmare innan Niall stannade vid valvöppningen.

- Oh... Hi Niall, sa Louis förvånat och log ett lömskt leende mot mig innan han gick in och in i köket. Jag tittade på Niall som hejade på alla innan han försvann generad in i tv-rummet igen. Jag gick efter killarna som gått in i köket och hittade dom ätande på varsin macka.

- Hey, thats my food! Sa jag och Louis tuggade fort i sig sin macka innan han ryckte på axlarna.

- What do you mean? Frågade han och killarna skrattade, jag kunde heller inte hålla mig för skratta utan satt handen på pannan och skrattade lätt åt dom innan jag gick in i tv-rummet igen och hittade Niall sittandes i soffan stirrande på något pogram som gick på tv:n. Jag satt mig bredvid honom och han tittade snabbt på mig innan han fortsatte titta på tv:n.

- I should go... Sa han osäkert innan han reste sig. Jag var snabbt uppe på fötter och blockerade hans väg.

- Can I atleast get your nmber? Frågade jag och han nickade. Jag drog upp mobilen och gjorde den klar för att han skulle kunna skriva sitt nummer, jag gav honom den och han skrev in nummret innan han gav tillbaka mobilen. Jag flyttade på mig så han kom fram och följde med honom ut till hallen. Han drog på sig sina låga consvers och sin jacka snabbt och öppnade ytterdörren.

- Bye, sa han snällt med ett litet leende.

- Bye, svarade jag och sen stängdes dörren och Niall var borta. Jag hörde busvisslingar från köket, precis som dom väntat på att få göra det enda sen dom såg Niall här. Jag gick in i köket och alla tittade på mig med nyfikna miner men jag försökte ignorera dom och hämtade ett glas med vatten istället.

- What? Sa jag när dom inte slutade titta på mig.

- Nothing! Svarade Harry lätt och dom fortsatte äta på sina mackor och tittade ner i varsin tidning men jag kunde se busiga leenden på allas läppar. Detta kommer ju bli kul senare...

Nytt kapitel nu då :D Tack för kommentarerna på förra kapitlet! Inte så jätte nöjd med detta o så blev det kort men hoppas ni gillar det ändå! :3 Kommentera gärna vad ni tycker! :D

Senaste kapitlet: Hon nickade och vi började gå. Detta hade ju varit fantastiskt, förutom näsblodet då. Det var ju inte precis minus att jag gick med en fantastisk tjej också....

Nialls perspektiv

Vi gick sakta efter trotoaren, helt tysta. Hope tittade sig nyfiket omkring även fast hon säkert sett den här gatan flera gånger.

-What is it? Frågade hon mig med ett litet leende på läpparna och jag kom på att jag stirrat på henne.

- Umh, nothing, svarade jag och tittade bort medan jag tog up handen och kliade mig i nacken. Hon fnissade lite åt mig och fortsatte titta runt.

- Sooo, did you have fun today? Frågade hon glattoch jag nickade.

- Yeah...Exept for the fight and the noseblood. Svarade jag och log mot henne.Hon tog upp händerna till ögonen och täckte för dom när jag påminde henne om att jag blött näsblod, hon kände ju sig ju inte precis stolt över det. Jag skrattade lätt åt hennes min.

- Do you have to mention that? fnissade hon och tittade på mig.

- Yes! Sa jag självklart innan vi båda brast ut i skratt. Även fast det inte fanns så mycket att skratta åt så kändes det så himla bra att bara skratta. Det var längesedan som jag bara velat skratta o riktigt kunde slappna av. Jag och Hope fortsatte prata om allt mellan himmel och jord. Hope stannade sakta och jag tittade förvirrat på henne.

- This is my house, sa hon försiktigt och pekade på huset bredvid oss.

- Oh, sa jag lite besviket och tittade nyfiket på huset.

- You can come in if you want to, you can sleep in the guestroom,sa hon fortfarande försiktig och jag tittade på henne.

-umh... Well... I don't want to disturb, sa jag osäkert och kliade mig ännu en gång i nacken, det var en reflex jag har när jag blir generad eller osäker.

-You will not disturb! Sa hon säkert och puttade mig lite på armen.

- Well... Okey, sa jag och hon log innan hon visade mig till ytterdörren och låste vant upp dörren. Vi klev in i det tysta huset och Hopetog snabbt av sig skorna och gick iväg och snart såg jag att det nästan var tänt överallt. Jag tog av mig mina skor och ställde dm prydligt innan jag hängde upp min jacka på en av krokarna. Jag gick försiktigt in i huset och hittade Hope inne i köket ståendes på tå för att nå ett glas längst upp på hyllorna. 

- Do you want help? Frågade jag och hon tittade fort på mig, hon var nog inte beredd att jag skule stå där.

- Yes please, sa hon och jag gick fram för att ta ner glaset, även fast jag var rätt så kort nådde jag enkelt.

- Thank you! Sa hon när jag räckte fram glaset till henne. Hon fyllde det med vatten och drack i stora klunkar.

- You wanna watch a movie? Frågade hon och jag nickade. Hon ställde ner glaset på köksbänken och gick iväg, jag följde efter och snart var vi inne i tv rummet där hon stod o letade filmer. Snart stod hon med Titanic i händerna.

- Please? Sa hon frågande och jag nickade, hon fick ett leende på läpparna och jag satt mig i soffan medan hon fixade med filmen. Hon kom snart och satt sig bredvid mig och filmen startade, jag kände hur hon mer och merlutade sig mot mig och när jag la mig ner la hon sig bredvid mig med huvudet på mitt bröst. Snart sov hon tungt och utav reflex började mina fingrar leka försiktigt med hennes hår. Filmen intresserade mig inte längre utan jag tittade istället på flickan på mitt bröst, hennes hår var lent och slank lätt mellan mina långa fingrar medan jag lekte med det. Snart rullade eftertexterna på skärmen och låten "My heart will go on" började spelas.

Jag sjöng tyst med och tittade på Hope. Hon sov tungt och hon var omöjligt sötare där hon låg på mitt bröst och sov tungt. Allting kändes så rätt, så fridfullt och jag kände mig lycklig påett sätt jag aldrig känt förut... Hope rörde sig lätt i min famn men blev still fort. Mina ögonlock blev tyngre och jag blundade trött. Jag lutade huvudet mot ryggstödet och somnade fort med låten i bakgrunden. Detta var fantastiskt...

Förlåt, förlåt, förlåt! Har varit usel uppdatering och förlåt för det! Men har inte haft tillgång till dator och när jag väl har det sparkar min vanliga otur igång och allting dampar sönder... Det blir ju inte bättre av att detta kaptel blev sjukt kort och allting gick ganska fort fram, så vet inte alls om ni kommer gilla det :s Förlåt ännu en gång och tack för alla kommentarer! Kommentera vad ni tycker, tar emot både dålig och bra kritik!:) O förlåt om det är nå stavfel men mitt tangentbord har seriöst damp... -.- Går nästan inte att skriva! :/