Senaste kapitlet:(Rebecka) Allting kändes så hopplöst. Jag snubblade på en stubbe och slog huvudet, det sista jag ser innan allt blir svart är trädens gröna toppar.

Harrys perspektiv

Alla sprang panik slaget efter Rebecka och när hon försvann in i skogen var det omöjligt att andas. Det kändes som att lungorna dragit ihop sig av gråt och klumpen jag hade i magen. 

- Vi får dela ut oss, sa Louis innan han började gå åt ett håll in i skogen. Alla gick åt varsitt håll och jag gick rakt in i skogen. Jag gick med blicken först lite längre fram på marken. Enda tanken jag hade i huvudet var att vi inte skulle hitta Rebecka och... och... Tanken gjorde så tårarna kom ännu mer och synen blev suddig. Jag kom längre in i skogen utan att hitta något.

- JAG HAR HITTAT HENNE! Ropet ekade i skogen av Louis höga röst. Jag började springa åt det hållet som jag hade hört honom. När jag kom fram såg jag honom sitta på knä med Rebeckas huvud i famnen, tårar gled ner för hans kinder. Rebecka hade blod i sitt ansikte som kom från hennes hårbotten.

- Hon måste ju till sjukhuset! Skrek Liam som precis hade kommit och stod bredvid mig. Eleanor, Danielle, Zayn och Niall kom snart till oss och vi hjälptes åt att bära henne fösiktigt tillbaka till stugan, Niall hade tagit av sig sin långärmade tröja och vi lindade den försiktigt runt Rebeckas huvud.När vi var tillbaka vid stugorna så gick vi till båten och la ner Rebecka, alla var hur försiktiga som helst. Alla satt sig i båten och Louis körde fort till fast landet där vi fortsatte att bära Rebecka till sjukhuset. Vi fick direkt gå in i en sal och la henne på sängen. Massa läkare kom in i rummet och kuffade ut oss. Vi satt oss alla i väntrummet, tysta med tårar i ögonen. Hon måste klara sig!

3 timmar senare.

Vi satt fortfarande tysta i väntrummet, klockan var 23.00 Danielle och Eleanor höll om varandra och grät, dom hade gjort små uppehåll med gråten men den smög sig alltid till dom igen och dom höll om varandra hårdare varje gång. Killarna satt hukade med armbågarna stödda på knäna, händerna bakom nacken och tittade ner på sina fötter. En läkare kom fram till oss och alla tittade upp.

- Ni får gå in till henne nu, hon är fortfarande medvetslös men hon vaknar säkert snart, sa doktorn och vi alla flög upp från stolarna och gick till hennes rum. Jag satt mig på en stol bredvid hennes säng och tog hennes hand. Eleanor och Danielle tog dom sista stolarna medan dom andra satt sig på golvet lutande mot väggen. Nu var det bara att vänta.

Nu så :) Ett nytt kapitel och som vanligt vet jag inte om det är bra eller dåligt x) Säg vad ni tycker! ;) Som jag sa igår så är jag så hemskt ledsen att det har varit dålig uppdatering. I helgen var jag hos en kompis o igår när jag tänkte skriva ett kapitel fukade hela internet upp sig så det gick ju inte :( Men hoppas ni gillar det och ska försöka bättra mig med uppdateringen! Tack för kommentarerna! +2 till nästa? :)

Förlåt för den dåliga uppateringen! Men i helgen har jag varit hos en kompis o nu när jag tänkte fixa ett kapitel så dampar hela internet så jag gör det imorgon istället.... känner mig sjukt taskig eftersom ni har nått gränsen o så... Förlåt igen! Blir ett imorgon iallafall

Senaste kapitlet: (Rebecka) -

Harrys perspektiv

Jag gick hand i hand med Rebecka på väg tillbaka till båten. Det hade känts så rätt att kyssa henne, jag sneglade på henne och såg att hon gick med ett leende på läpparna, hon var så vacker. Det var också roligt att se henne le efter det här med Robin, hoppas han klarar sig annars vet nog ingen av oss vad vi ska göra. När vi var framme vid båten hjälpte vi tjejerna i innan vi själv hoppade i och båten började röra sig tillbaka till vår ö. Alla var tysta hela vägen förutom Louis som kunde skrika ut lite ibland att vi var tvungna att flytta oss så han såg riktigt. Tillslut var vi framme och hoppade ur båten. Rebecka styrde sina steg mot vår stuga och jag följde efter. Dom andra gick in i stor stugan och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag en busvissling. Jag tittade mot stor stugan och såg killarna stå med stora leenden och tummen upp, jag kunde inget annat än att skratta åt dom sen stängde jag dörren. Jag tittade mot Rebecka som nu satt med ansiktet i händerna.

- Har det hänt något? Sa jag oroligt och satt mig bredvid henne. Hon tittade upp på mig och log ett snett leende.

- Jag är bara så rädd att han inte kommer klara sig... Man får inte tänka att han inte kommer göra det men jag vill inte tro för mycket... Sa hon sakta och tyst. Jag kramade om henne länge, hon kramade tillbaka.

- Det är okej... Det kommer nog gå bra, sa jag lugnt och kände att min tröja blev lite blöt, hon grät säkert. Jag släppte henne ur min kram och tittade in i hennes ögon, sen lutade jag mig fram och pressade mina läppar mot hennes. Vi avslutade kyssen och hon reste sig upp, gick in på toaletten och låste. Jag satt kvar i hennes säng och bara tänkte. Jag hörde hur det plingade till och kastade en öga mot nattygsbordet, det var Rebeckas mobil. Hon kom ut från toaletten och tog upp mobilen, jag granskade henne när hon läste smset, hennes ansikte förändrades till förvirrat och förtvivlat innan tårar kom från hennes ögon. Hon lutade sig mot väggen och gled ner på golvet, med knäna id magen och händerna för ansiktet satt hon och stor grät.

- Vad är det? Sa jag oroligt, hon slängde mobilen hårt i väggen och tittade på mig med röda ögon.

- Han klarade sig inte! ROBIN ÄR DÖD! Skrek hon innan hon stoppade ansiktet i händerna igen. Jag satt där helt stum, jag visste inte vad jag skulle göra, tårarna fyllde mina ögon och snart rann tårarna för mina kinder.

Rebeckas perspektiv

Jag kurade ihop mig ännu mer och lät tårarna flöda. Min bror hade dött, personen som jag älskar över allt annat finns inte längre, HAN ÄR DÖD! Jag började skrika ner i mina händer, jag visste vad jag höll på att få. Panikångest. Jag fortsatte skrika högre och högre. Jag tryckte händerna mot ansiktet och skrek högre än vad jag någonsin har gjort. Jag kände hur Harry satte sig bredvid mig och la armen om mina axlar. Han drog in mig i en sned kram och jag fortsatte skrika, han blev säkert döv men han verkade inte bry sig om hur mycket jag skrek. Jag hörde hur dörren till stugan öppnades.

- Vad fan har hänt?! Skrek Louis, hans röst lät förvirrad, orolig och förtvivlad. Jag fortsatte skrika, ville att allt skulle vara en dröm, det kan inte vara sant!

- Robin.. Är död... Stammade Harry fram, han grät också. Jag slutade skrika och tittade upp från mina händer, där stod hela gänget med tårar i ögonen och oroliga blickar. Jag reste mig upp och sprang förbi alla och utur stugan. Jag fortsatte springa rakt ut i skogen, inte på någon stig utan bara rakt ut. Jag hörde hur dom andra sprang efter mig och ropade, men jag orkade inte bry mig. Allting kändes så hopplöst. Jag snubblade på en stubbe och slog i huvudet, det sista jag ser innan allt blir svart är trädens gröna toppar.

Sorry för så långt upp behåll men har verkligen ingen fantasi... Det här kapitlet har jag jobbat med ganska länge men vet inte alls om det blev bra... Jag har tänkt lägga ner den och börja med en annan som förmodligen blir bättre men det bestämmer ni(skriv kommentar här o på dv) Jag känner mig så taskig för ni gav mig så många kommentarer jag ville ha sen så blev det inget kapitel... Men nu är det här och förlåt att det tog en sån tid, hoppas ni gillar det i alla fall! +2 Till nästa?

Senaste kapitlet:(Rebecka) Eleanor tog fram några kläder ur min garderob och jag tog på mig dom. Det här skulle bli kul. Mina tankar vandrade hela tiden till Robin men jag trängde bort dom, jag måste få tänka på annat nu.

Harrys perspektiv

Jag hjälpte Rebecka ner i båten innan jag själv hoppade i. Vi började åka bort mot fastlandet och efter 20 minuter av prat och skratt var vi framme. Rebecka försökte vara glad och hänga med i samtalet men ibland såg man hur hon kom in i sin egen lilla värld. När båten stannade fick tjejerna hoppa upp först, sen hoppade vi killar upp och Louis satt fast båten. Vi började gå runt i staden och hittade en liten marknad. Där gick vi runt ett tag och tvingade Niall köpa en tröja som det stod "I LOVE EVERYTHING ABOUT FOOD" på. Niall tvekade lite först men tillslut köpte han den och den passade in på honom perfekt. 

- Jag ska gå och köpa lite kaffe, någon som hänger med, sa Rebecka medan hon stannade och pekade med tummen bakom sig.

- Jag kan hänga med, vi kommer ikapp er sen, sa jag och tittade på dom andra som rykte på axlarna och gick iväg. Jag och Rebecka började gå mot ett ställe vi hade sett för ett tag sen, tydligen hade hon sett att dom sålde kaffe där. När vi kom fram beställde vi kaffe och satt oss vid en av borden som var lite skyddad från alla andra i restaurangen.

- Hur mår du egentligen? Frågan kom så snabbt så jag hann inte stoppa den.

- Jag vet inte... Jag vill verkligen försöka ha roligt men det är svårt när man vet att sin bror kan dö, Rebecka tittade på mig och sen ner i bordet. Hon hade händerna på bordet så jag la mina över hennes och tryckte lite. Hon tittade på mig med ett snett leende.

- Han kommer säkert klara sig, Robin är stark, sa jag självsäkert och tittade på henne, hon nickade och tittade ut över det lilla utrymmet som man kunde se från vårt bord. Jag tryckte hennes händer igen och när hon tittade på mig möttes våra blickar, och där satt vi och tittade in i varandras ögon.

Rebeckas perspektiv

Harry lutade sig sakta fram mot mig efter den långa stunden av att bara titta varandra i ögonen. När han kom så nära att jag kände hans andetag tog jag steget och tryckte mina läppar mot hans, det var magiskt. Alla tankar om Robin försvann och när jag kände att han kysste mig tillbaka kunde jag inte hålla leendet borta. När Harry drog sig tillbaka och satt sig på sin stol igen log både han och jag och jag började rodna, jag tittade snabbt ner i bordet på min kaffe. Harry suckade och när jag tittade upp satt han snett med huvudet med ett leende på läpparna. 

- Varför tittar du bort? Du är så söt när du rodnar, sa han och jag började rodna ännu mer. Han tog min hand som låg på bordet och började prata, sen satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord och jag kom på mig själv med att le hela tiden. Efter ett tag lämnade vi restaurangen och började gå åt det håll som dom andra var åt. Hand i hand.Jag stannade vid ett kläd stånd och såg en jätte fin klänning. Harry suckade och gick med för att titta på den. Jag tog ner den från galgen och tittade på Harry.

- Är den inte fin? Sa jag och log. Harry nickade och tittade sig runt omkring, Han tyckte nog inte det var så kul att kolla på klänningar. Jag tog klänningen till kassa och frågade vad den kostade. 400 dollar, jag gav kvinnan vid kassan pengarna och gick tillbaka till Harry.

- Köpte du den? Var den inte dyr? Frågade han lite chockat och tittade på mig.

- Jo.. 400 dollar men det är den värd! Sa jag och log mot honom, han fick ett förvånat uttryck sen gick vi därifrån.

- Låt mig betala för den, sa Harry och stannade, han tittade på mig med sina stora gröna ögon som gjorde att hela jag ville sjunka ihop.

- Jag kommer tvinga dig att låta mig betala för den! La han till med ett leende och jag skrattade till, jag nickade och han gav mig en puss på munnen. Vi började gå igen och tillslut efter många om och men så hittade vi dom andra, fast dom såg oss först såklart. Louis bus visslade på oss och när han såg att vi höll hand gjorde han tumme upp och log stort. Jag kunde inget annat än att fnissa till åt honom och jag sneglade på Harry som log stort också. När vi kom fram kramade Eleanor om mig och jag var tvungen att släppa Harrys hand.

- Du måste berätta allt sen! Viskade hon i mitt öra och gav mig ett leende. Jag fattade fortfarande själv inte vad som hade hänt, hur skulle jag kunna berätta om det då?

O herre min gud.... Vet inte vad jag tycker om det här kapitlet och vet inte om ni tycker att det gick för snabbt... Kommentera vad ni tycker! :D +2 kommentarer till nästa? :)

Senaste kapitlet:(Louis) Rebecka stod fortfarande framför oss och lät tårarna rinna, man såg hur mycket hon led bara av att titta på henne. Detta var hemskt!

Rebeckas perspektiv

Ingen rörde sig ur fläcken och det gjorde bara mer ont inuti mig. Ju fler gånger jag berättade för folk ju ondare gjorde mig, även fast det blev en lättnad i mig så gjorde det så ont så jag trodde att mig hjärta var på väg att gå itu. Jag tittade ner i golvet och efter ett tag hörde jag hur en stol gled på golvet och steg som kom närmare, andra sekunden hade jag ett par armar om mig. Jag såg den gröna "free hugs" tröjan och förstod att det var Niall. Jag kramade honom tillbaka och lutade huvudet mot hans axel. Jag lät tårarna komma men kan ändå inte säga att jag riktigt grät, det var bara lite tårar.Han pussade mig vänskapligt på sidan av huvudet. Jag släppte honom och han släppte mig.

- Jag vill inte åka till honom just nu för det kommer bara göra allting värre... Jag vill bara försöka ta det lugnt nu resten av semestern och försöka ha kul, sa jag och tittade på dom andra som nickar.

- Vi finns om du vill prata om det, men om du vill ha kul o slappna av så föreslår jag att vi åker till fastlandet och shoppar lite och äter på någon toppen restaurang, sa Eleanor och log snett mor mig medan hon hoppade ner från stolen och gick mot mig för att ge mig en kram, jag kramade tillbaka och nickade.

- Vi hjälper dig att fixa dig, Danielle hoppade också ner från stolen och tog min hand och gick med mig till min och Harrys stuga, Eleanor följde också med sen hjälpte dom mig att fixa mig. Jag är glad att dom försökte muntra upp mig och inte höll på med alla frågor om hur jag mår. Istället lyssnade dom på vad jag ville och försökte muntra upp mig. Eleanor tog fram några kläder ur min garderob och jag tog på mig dom. Det här skulle bli kul. Mina tankar vandrade hela tiden till Robin men jag trängde bort dom, jag måste få tänka på annat nu.

Kort och sugit kapitel men ni var värda ett efter kommentarerna. Blir så fruktansvärd glad varje gång jag får en och tycker inte om att låta er vänta så slängde ihop ett snabbt nu innan jag ska göra läxan :) 2+ kommentarer?

Senaste kapitlet:(Harry) Jag kände hur killarna satt och stirrade på mig och tillslut klarade jag inte av det längre utan reste mig upp och gick iväg. Det här skulle bli svårt!

Rebeckas perspektiv

Jag hade varit tvungen att gå iväg från bordet, visst kunde jag ha sagt att jag skulle hämta något men det kom inte fram någon annan mening än att jag bara behövde gå. Eleanor och Danielle kom efter mig och frågade om det hänt något men jag bara ignorerade dom och låste dörren till min och Harrys stuga. Jag satt mig ner i sängen och sjönk ner lite i madrassen. Jag kunde inte sluta tänka på Robin och tårarna var inte långt ifrån att börja rinna igen. Efter denna morgon var jag tvungen att berätta vad som hänt men jag var inte redo att berätta för någon nu. 

- Rebecka! Snälla lås upp, du vet att du kan prata med oss! Ropade Danielle men en en gång ignorerade jag det och slutade lyssna på alla knackningar. Jag tittade mot dörren, synen var suddig av alla tårar. Det knackade hårt en gång sen blev det tyst ett tag.

- Kan du släppa in mig? Harrys mörka röst hördes och jag gick fram till dörren. Låste upp och lät han komma in innan jag låste igen. Han gav mig en lång kram innan han satt sig på sin säng.

- Nu är du nog tvungen att berätta... Sa han sakta och tittade på mig, det såg ut som att han led också.

- Jag vet... Men jag är inte redo än... Det känns så overkligt, sa jag och en tår gled ner för min kind. Det kändes hela tiden som mitt hjärta slets mer och mer i tur när jag tänkte på det och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka det gjorde så ont i mig. Jag ställde mig mot väggen och sjönk ner på golvet. Harry satte sig bredvid mig med en arm runt mina axlar, och där satt vi helt tysta, det enda man hörde var snyftningar från mig och när Harry svalde stort. Han grät också.

Louis perspektiv

Harry och Rebecka hade varit borta i timmar nu, Danielle och Eleanor kom tillbaka fem minuter efter att Harry hade gått och sa att Rebecka vägrat släppa in dom men Harry behövde bara knacka en gång. Vi hade suttit tyst hela tiden, antagligen tänkte alla på vad som hade hänt. Jag hörde att ytterdörren öppnades och sen stängdes, och in från hallen kom Harry och Rebecka. Alla tittade på dom och man såg att båda hade gråtit. Danielle och Eleanor flög bokstavligt upp från deras stolar och kramade om Rebecka. Jag ställde mig sakta upp och gick fram till Harry och gav honom en kram. Han kramade tillbaka innan jag släppte han och satt satt mig på min stol igen, han satte sig bredvid mig. Rebecka sa åt Eleanor och Danielle att sätta sig och efter att ha sagt åt dom några gånger satt dom sig. Hon drog efter andan några gånger.

- Min bror ligger i koma på sjukhuset efter en bil olycka, sa hon med darrig röst och tittade upp i taket, antagligen för att försöka hålla tillbaka tårarna. Alla var knäpp tysta och satt med halv öppna munnar. När Rebecka tittade på oss gled flera tårar ner för hennes kind och hon drog efter andan. Jag visste att Eleanor ville krama om henne men ingen rörde sig. Själv kändes det som att jag satt fast på stolen och när jag tittade på Harry satt han och tittade ner i bordet. Rebecka stod fortfarande framför oss och lät tårarna rinna, man såg hur mycket hon led bara av att titta på henne. Detta var hemskt!

Mycket drama jag vet, men nu blev det så ;) Tack för dom fina kommentarerna! Blir jätte glad varje gång jag läser en, ni är så snälla :'3 Själv har jag trott att denna ff var en flopp från första början då jag började på den och gjorde två kapitel sen slutade jag eftersom jag tyckte den var så dålig x) Men sen fortsatte jag o nu är vi här :) Tack en en gång för dom fina kommentarerna! +2 kommentarer till nästa? :)

Senaste kapitlet:(Rebecka) Jag kramade honom hårdare sen började vi gå hemåt. Han hade armen om mig hela vägen och ingen sa ett ord.

Rebeckas perspektiv

Jag och Harry klev in genom stugdörren, jag satt mig på min säng och Harry satt sig på sin mitt emot mig. 

- Vill du berätta för dom andra? Sa Harry och jag visste inte om jag ville det. Antagligen skulle alla bli oroliga för mig och jag skulle aldrig kunna vara ifred från alla frågor och att man alltid skulle "prata ut" om det, men ändå kändes det fel att hålla det hemligt. Efter lite tänkte tid skakade jag på huvudet och tittade på Harry. Han log snett och jag la mig ner i sängen under täcket. En tår gled ner för min kind vilket Harry märkte för han reste sig upp och la sig bredvid mig i sängen med armarna runt om mig, jag gosade ner mig i hans famn och lät tårarna komma, sen somnade jag. 

Harrys perspektiv

Jag vaknade av en knackning på dörren, jag tittade upp och såg Rebecka sova i min famn. Jag kom ihåg vad so hade hänt inatt och blev lite deppig men Rebecka ville inte berätta för dom andra så jag måste försöka vara lika glad, annars kanske dom misstänker någonting. Jag förstod varför Rebecka inte ville berätta, även fast dom bara ville hjälpa en så kunde dom vara ganska jobbiga med alla diskussioner och frågor om man mår bra.

- Det är frukost! Ropade Danielle utifrån dörren och det kom två knackningar till.

- Vi kommer! Ropade jag tillbaka. Jag låg och tittade på Rebecka ett litet tag, hon var alltid så söt när hon sov. Jag märkte att hon började vakna så jag pussade henne i pannan och hon tittade upp på mig. Hon log ett snett leende och satt sig upp sakta. Jag satt mig upp på sängkanten och ställde mig upp. Jag började dra fram kläder ur garderoben. Rebecka följde mitt exempel sen gick hon in på toaletten. Jag bytte snabbt om sen drog jag en borste genom mitt hår, det blev rätt tovigt under en natt. Rebecka kom ut med ett par korta shorts och ett slappt linne, hon borstade igenom håret, gav mig ett snett leende och gick ut genom dörren. Jag väntade ett tag innan jag följde efter henne ut. Solen stekte och det var riktigt skönt, även fast sommaren precis hade börjat. Jag gick in i storstugan och fortsatte till köket, där satt alla runt köksbordet och pratade. Jag tog en macka och satt mig bredvid Louis och Rebecka, tillslut kom jag i i samtals ämnet och var med i samtalet. Rebecka sneglade på mobilen lite då och då, hon hade orolig blick och ibland när hon tittade mot mig såg jag hur ledsen hon var, man verkligen såg i ögonen att hon led varenda sekund. Men hon var duktig på att dölja det.

- Jag måste... Jag måste gå, sa Rebecka snabbt och gick iväg. Danielle och Eleanor följde snabbt efter henne ut genom stugan medan killarna tittade förvirrat på varandra, jag försökte också se förvirrad ut men när jag insåg att det inte skulle funka tittade jag ner i bordet istället. Jag kände hur killarna satt och stirra på mig och tillslut klarade jag inte av det längre utan reste mig upp och gick iväg. Det här kommer bli svårt!

Hehe... Vet en en gång inte vad jag tycker om kapitlet x) Men här är det och jag måste tacka för kommentarerna, jag blir verkligen glad och uppskattar att ni lägger en kommentar. Älskar verkligen att se dom och mycket roligare att skriva! Tack, verkligen! Blir så himla glad varje gång! :D

+2 kommentarer för nästa? :)

Senaste kapitlet: Jag bytte om och gick ut, satte mig på sängen och tittade på Harry. Han mötte min blick och sen satt vi där ett tag och bara tittade in i varandras ögon innan vi la oss i våra sängar och sov. Vad är det som händer egentligen?!

Harrys perspektiv

När jag vaknade var det tomt i sängen mitt emot. Rebecka hade väl klivit upp för länge sen. Jag tittade ut genom fönstret men märkte att det var ganska mörkt fortfarande, jag tittade på klockan och häpnade över vad den var, 03.30 Vart var hon vid den här tiden? Toa dörren var öppen också så hon måste alltså vara ute. Jag drog på mig ett par mjukis byxor och öppnade ytterdörren. Jag gick ut i det fuktiga gräset och tittade mot stor huset, där var det släckt. Det var också släckt i dom andra stugorna. Jag började gå över gräsmattan och tittade mig omkring och när jag tittade mot grillplatsen såg jag henne sitta där, alldeles ensam. Jag gick sakta dit och när jag kom nära harklade jag mig, hon nästan flög upp från sitt platsen och tittade på mig med rödgråtna ögon.

- Har det hänt något? Hon vände bort blicken och nickade. Jag satt mig försiktigt bredvid henne och drog in henne i en lång kram. Då började hon verkligen stor tjuta. Hon kramar tillbaka och grät mot min axel.

- Vad har hänt? Frågade jag och pussade henne på huvudet huvudet.

- Min bror... Har varit med om en bil olycka och ligger på sjukhus... Sa hon mellan hulkningarna. Hon har berättat att hennes storebror Robin alltid har betytt väldigt mycket för henne och dom bråkade typ aldrig. Och när han flyttade till Filippinerna för 3 år sen har dom hållit kontakten genom brev, sms och mail. 

Jag vet inte hur länge vi satt där vid grillplatsen och kramades, men hon slutade inte gråta och jag kände själv hur jag fick tårar i ögonen, dom gångerna jag har varit med Rebecka och Robin har jag förstått hur nära dom är varandra, och hur snäll Robin är. Han var en av mina vänner också.

- Vill du åka dit? Frågade jag och hon tittade på mig.

- Nej... Han ligger i koma och om jag ser honom... Så... Så kommer jag dö, han är allt för mig... Om han dör så... Kommer jag också göra det... Sa hon och tittade ner i marken och grät. Jag tänkte dra in henne i en ny kram men hon stoppade mig.

- Jag behöver vara ensam ett tag, sa hon och reste sig upp. Jag satt kvar på samma ställe medan jag såg henne gå in på en stig som ledde in i skogen. Det var inte stigen mot Liam och Danielle's stuga utan en annan.

Rebeckas perspektiv 

Jag vet inte hur långt jag gick men jag kom bara längre och längre in i skogen. Jag hade lämnat Harry vid grillplatsen och gått därifrån, jag hade sett att han hade tårar i ögonen men jag orkade inte bry mig. Jag behövde verkligen vara ensam nu. Jag började springa på stigen allt snabbare och snabbare. Helt plötsligt snubblade jag på någonting och föll ner på marken, jag satt mig på mina knän som hade börjat blöda av såret jag fick när jag ramlade. Jag tryckte händerna för ansiktet och skrek. Jag kände hur ett par starka armar drog upp mig på mina fötter och någon som kramade om mig, pussade mig på huvudet och lät mig gråta ut. När jag väl tittade upp såg jag Harry stå där med tårar i ögonen och stirra blint framåt.

- Jag finns här om du vill prata, sa han lugnt utan att titta på mig. Jag kramade honom hårdare sen började vi gå hemåt. Han hade armen om mig hela vägen och ingen sa ett ord.

Blev kort och kanske lite rörigt men är trött ;) Blev ett kapitel nu för ni hade kommit över kommentars gränsen o vart så glad över kommentarerna så tyckte ni förtjänade det :) +2 kommentarer till nästa som då kommer imorgon eller i övermorgon :)