Senaste kapitlet: Niall satt sig på platsen bredvid mig och log.

- That was really good! sa jag tyst till honom och han rodnade lite.

- Thank you, sa han. Detta hade ju faktiskt blivit bättre än jag trodde!

 Nialls perspektiv

Jag satt tyst bredvid Hope och granskade spelet mellan Louis och Harry. Harry var överlägsen och Louis hade det riktigt svårt med att klara sig i spelet, varje gång han kom nära Harrys mål slog han ur dosan ur Harrys händer för att få chans till mål men lyckades sällan, Harry var alldeles för snabb och duktig. Man märkte verkligen hur nära vänner Harry och Louis var och man skulle nästan kunna tro att dom var homosexuella, om dom inte är det... Slut signalen på matchen ljöd och Harry gjorde ett högt vinnar rop, Louis hoppade lekfullt på Harry så han ramlade och snart hade Zayn och Liam kommit och bildat en hög ovanpå dom. Alla skrattade högt och Harry som låg längst underst försökte förgäves få bort alla från honom och även fast han var så stark så klarade han det inte. Man verkligen såg på hans muskler att han tränade och att han var sjukt stark. Jag fick knuff i sidan och ramlade från sittande ställning till liggande i soffan, jag vaknade förvirrat från mina tankar och tittade på Hope som fnissade åt mig.

- What are you thinking on? Frågade hon nyfiket med ett gulligt leende på läpparna.

- Nothing, svarade jag tyst innan jag snabbt tog upp en kudde och slängde på henne, hennes uttryck förändrades först till chockat och sen lekfullt och kastade tillbaka kudden rakt i ansiktet på mig. Den var rätt hård och jag kände hur det brände till på näsan. Jag satt handen framför och såg blod när jag tog bort den.

- Oh my god Niall, I'm so sorry! Sa Hope högt och killarna tystnade innan dom tittade förvånat på oss.

- It's okey, sa jag och gömde näsan i handen. Hope reste sig upp och tog tag i min andra hand medan hon visade mig igenom huset till toaletten. Jag satte mig snällt på toaletten och tog massa papper för att få bort blodet.

- I'm so sorry, fnissade hon medan hon försökte få bort mina händer så hon kunde lägga dit bomull vid näsan.

- It's okey Hope, sa jag lugnande och hon vinklade bak mitt huvud, antagligen för att blodet skulle sluta flöda. Killarna kom och ställde sig i dörröppningen på toaletten.

- Hope, did you get aggresive with the pillow? Sa Harry sarkastiskt och killarna började skratta. Nu kunde inte Hope hålla sig längre och började också gapskratta, det skulle nog jag också gjort om det inte var bomull vid min näsa och nacken i en väldigt obekväm vinkel. Hon vände sig till mig och bytte ut bomulls tussen mot en ny medan hon försökte hålla sig för skratt.

- Hope is on! Sa Louis högt och killarna började skratta ännu mer, hon sträckte ut tungan åt honom innan hon slängde igen dörren med en smäll och fnissade medan hon fixade med min näsa. Killarna skrattade högt utanför och gjorde massa vissel ljud. Det slutade blöda och Hope slängde den sista bomulls tussen.

- Thank you, sa jag och vinklade huvudet tillbaka till en normal position, Hope hade fortfarande inte kunnat sluta fnissa och stod nu och tvättade händerna med ett stort leende.

- Well... I was the one that hurt you so I have to take care of you, sa hon medan hon tittade ner på sina händer i handfatet med ett gulligt leende. En ringsignal ljöd i huset och killarna som varit ganska högljudda tystnade snabbt. Louis ljusa stämma svarade i telefonen.

- Yeah, sorry... We will be more quiet, sorry. Sa han tyst och Hope fnissade till.

- It's their grumpy neighbor, she thinks they are to loud and I don't understand why she doesn't move 'cause it has go on in two yeas now. Sa Hope fnissande och tittade på mig.

- Thats weird! Sa jag och hon nickade. Hon öppnade badrumsdörren och lämnade mig medan hon gick in till killarna i tv rummet. Jag var inte långt efter innan jag gick efter henne, hon stod mitt i rummet och killarna kramade om henne innan hon vände sig om och såg mig.

- I was just about to go home, you gonna stay here? Frågade hon mig och jag tittade runt på killarna som tittade med frågande och välkommnande ögon på mig.

- Umh no, I'm going home too. Sa jag och hon nickade medan hon gick förbi mig och ut i hallen.

- You wanna have company home? Ropade hon från hallen och jag gick snabbt dit.

- Yeah, that would be nice! Jag drog på mig jackan och skorna medan hon väntade på mig.

- Buy guys! Don't be to loud! Ropade hon sarkastiskt och vi fick ett hej då tillbaka innan vi klev ut genom dörren och stängde försiktigt efter oss.

- Where do you live? Frågade hon och jag pekade åt ett håll.
 Hon nickade och vi började gå. Detta hade ju varit fantastiskt, förutom näsblodet då. Det var ju inte precis minus att jag gick med en fantastisk tjej också....

Gillar detta kapitel betydligt mycket mer än det förra! :) Tack för alla kommentarer, blir verkligen glad när jag tittar in o ser dom! :D Hoppas ni gillar detta kapitel också och kommentera gärna era åsikter om ff:en :D

senaste kapitlet: - Yeah, I'm starving! Sa ja och vi började sakta gå ut ur rummet. Killarna är schyssta, inget att oroa sig för Niall, dom kommer inte göra dig illa, dom hjälpte dig ju...

Hopes perspektiv

Niall gick tyst bakom mig in till köket och satt sig på en stol bredvid mig. Killarna hade redan börjat äta och pratade på för fullt, vilket jag inte gillade då jag helst inte vill ha så stökigt när jag äter.

- Guys! Lower your voice, sa jag irriterat och killarna tystnade lite. Dom visste att jag ville ha matro, dom fick prata men inte med för höga röster och för stojigt. Jag började ta mat från skålarna på bordet som innehöll pommesfrites och korv. Jag gav sen sleven till niall som tog emot den och började blygt ta för sig av maten, jag såg hur han fortsatte ösa upp mat, slev efter slev och när han la ner allting igen för att äta hade han 10st korvar och massa pommes på sin talrik.

- You gonna eat all that? Sa jag förvånat och han tittade på mig och nickade. Killarna sneglade på hans talrik innan dom fick ett förvånat uttryck och tittade ner på sina talrikar som bestod av mycket mindre mat.

- Wow Niall, you really like food huh? Sa Zayn och tittade på Niall som nickade igen. Vi började äta och kom in på ett samtalsämne, Niall satt mest och lyssnade och sa inte någonting.

- So Niall, I've seen that you play guitar, where did you learn? Louis tittade nyfiket på Niall och snart var alla blickar fästa på honom, man märkte hur han tvekade på att svara och blev lite obekväm med alla blickar.

- I learned myself, the most in Ireland do and then help eathother.. sa han blygt och Louis nickade.

- Nice! Louis tog upp mat på gaffeln och stoppade in i munnen innan han log ett sött leende mot Niall. Jag gillade verkligen att killarna verkligen försökte få Niall lite mer bekväm situationen. Jag kände hur Niall började slappna av och jag log lite för mig själv. Vi fortsatte äta med lite prat och maten minskade sakta, Niall kunde säga något lite då och då, inget långt och så men någonting som han tillade iallfall. När alla ätit upp började Louis och Harry duka av.

- Thanks so much for the food, sa jag och reste mig upp när dom var klara med allting, ibland var dom riktiga gentlemen.

- Thanks for the food, sa Niall efter mig och reste sig upp. Han följde med mig och killarna in i tv rummet.

- Niall, I challenge you on Fifa! sa Harry skämtsamt och fixade med spelet så det började och gav Niall en dosa. Niall såg ganska förvirrad ut men han satt sig bredvis Harry, valde lag och började spela. Vi andra satt bredvid och tittade spänt på medan vi jublande varje gång någon fick mål. Det var väldigt lika och när det var någon minut kvar stod det lika. Ingen hade någonsin klarat sig bra när man spelat med Harry. Harry hade oftast vunnit stort och man märkte att han var lite förvånad över att Niall faktiskt höll på att vinna.  Niall fick in ett till mål och när slut signalen ljöd så hade Harry förlorat.

- Good job mate! Sa Harry högt och klappade Niall på axeln, han log stort och lät Louis sätta sig bredvid Harry o spela istället. Niall satt sig på platsen bredvid mig och log.

- That was really good! sa jag tyst till honom och han rodnade lite.

- Thank you, sa han. Detta hade ju faktiskt blivit bättre än jag trodde!

jag hatar detta kapitel men det måste komma ut någon gång... Är hemskt ledsen över att ni fått vänta så himla länge o sen får ni inte ens ett bra kapitel, som också är kort...! Aja, tack för alla kommentarer och hoppas att ni gillar det mer än jag! :) O vet också att en av läsarna fyller år idag så Grattis HJ :)

Sa till någon att kapitlet skulle komma på söndagen = hände inte, försökte få ut det på måndagen = hände inte, försökte få ut det idag = Hände inte.

I måndags så kom jag hem från ridningen rätt sent o när jag satt o skrev så kändes allting så fel och det kändes som att det blev skit dåligt så knäppte ner det och försökte få insperation istället så jag kunde skriva idag men eftersom jag typ är helt död just nu så kommer ju inte det hända... Vaknade liksom kvart i 5 imorse och var vid skolan 5 i halv 6 för att sen kvart i 6 åka till stockholm med klassen. Vi kom dit typ halv 9 och började jobba direct i demokrativerkstagen(rolig roligt) . Vid 12 så var vi klara där, fick åka till Kista galleria och äta våran medtagna pastasallad(kändes som man var en lodare när man gick runt med en liten bytta innan man hitta en sittplats). Sen fick vi vara i kista i 3 timmar innan vi äntligen kunde åka hem. Vi kom hem vid halv 6 o jag var helt död. Sov typ 2 timmar på bussen men är man trött så är man, därför kommer kapitelt inte ut idag... Sorry :/ Hoppas ni orkar vänta till imorgon! xx

Senaste kapitlet: Frågade jag glatt och hela hennes ansikts uttryck ändrades, hon hade nyss haft ett leende på läpparna men nu var det en helt annan sak. Leendet hade försvunnit, likaså gnistan i hennes ögon. Sa jag något fel?

Nialls perspektiv

Hope svarade inte på min fråga utan hade fastnat med blicken in i väggen, det gjorde mig orolig hur hennes reaktion var på frågan.

- Hope? Sa jag försiktigt och hennes blick kom tillbaka till mig igen.

- Did I say something wrong? Jag kände hur orolig jag blev hon hade blivit lite blek nu också. Men hon ruskade på huvudet.

- No... It was just a really hard time for me in sweden... I got buillied a lot in school and it's really hard to talk about... Sa hon sakta. Jag hade verkligen inte trott att hon hade varit mobbad, denna roliga och fina tjej. Jag satt stum av vad hon hade sagt.

- Everybody knew who I was and everybody tried to push me down, with words and they did hit me sometimes too... Just like what happend today, ofcourse nobody knew about how hurt I was and every night I cried myself to sleep, they pusched me down so much so after a while I didn't even go to school, I self harmed and I almost never talked, not even when I was with my family 'cause I thought nobody wanted to hear my voice or even wanted me, I was useless... Fortsatte hon när jag inte svarade. Det krossade mitt hjärta av att höra vad hon varit med om, och jag fattade inte heller varför.

- I had no friends and nobody to talk with for many years, until I came here to England, I met Harry, Liam, Louis and Zayn, I can talk with them and I do that but not everything... They have very much problems on their own and I don't want to give them more, I don't want to give you more problems eather... Fortsatte hon medan hon stirrade ner i golvet.

- You'r not useless, you will never be that and have never been! You can talk to me and you will not give me more problems, you will give me fewer problems. Sa jag och hennes blick gled upp till mig, hon hade tårar i ögonen. Hon nickade lite försiktigt och jag satt mig lite mer upp i sängen och sträckte ut armarna mot henne. Hon reste sig upp från fåtöljen och gick fram till mig innan hon satt sig på sängkanten och sträckte ut sina armar och kramade om mig, jag kramade tillbaka och snart kände jag hur min axel på tröjan blev blöt. Jag strök henne försiktigt över ryggen för att lugna henne.

- It's okey Hope... I know how it feels and... I wanna be here for you. Sa jag sakta. Hon drog sig långsamt tillbaka med händerna på mina axlar.

- Thank you, and I wanna be here for you too. Sa hon tyst medan hon tittade in i mina ögon. Hennes var lite röda på grund av gråtandet men dom var fortfarnade ett par ögon som var de finaste jag sett.

- The food is ready! Det var nog Harry som ropade från köket eller något då jag kände igen hans röst och Hope suckade innan hon reste sig upp och gick fram till en spegel, hon strök sig försiktigt runt ögonen och tittade om det syndes tydligt att hon gråtit. Jag drog försiktigt av mig täcket och satt mig på sängkanten innan jag sakta reste mig upp. Benen vinglade till lite men jag stod snart stadigt och log snett, ännu en gång klarade jag det... Hope tittade bak på mig och log innan hon fortsatte få bort det röda i ögonen förgäves. Jag gick sakta fram till henne och hpn vände sig om.

- You want some food? Frågade hon med ett litet leende.

- Yeah, I'm starving! Sa ja och vi började sakta gå ut ur rummet. Killarna är schyssta, inget att oroa sig för Niall, dom kommer inte göra dig illa, dom hjälpte dig ju...

Hehe kom på att jag faktiskt glömde att skriva kommentar eller vad man nu ska säga vid förra kapitlet cx Men nu har ni nu kapitel 14 :D Hoppas ni gillar det! Tack för alla kommentarer som jag fick på förr förra och förra kapitlet  :D Blir verkligen glad varje gång jag läser dom :) Kommentera gärna vad ni tycker! :) Och förlåt om det blev fel någonstans där det är mycket engelska, är trött så ;)

Senaste kapitlet: Det var inget alternativ jag ville, jag ville att han skulle vakna och titta på mig med dom isblå ögonen och förstå att vi inte var farliga och ville honom något ont. Men det var ju bara vad jag hoppades...

Hopes perspektiv

Jag har suttit med te koppen i handen flera timmar nu, killarna har kommit in några gånger bara för att fråga hur jag mådde eller om jag ville ha nytt te, det hade blivit så att jag druckit 5 koppar te nu, utan att röra mig ur fläcken eller bara säga lätta svar som "good", "Thanks" och "Yes". Jag ryckte till när jag hörde någon hosta bakom mig och tittade mot sängen där Niall låg och hosta kraftigt. Jag reste mig och var snabbt framme vid sängen av reflex och satt mig på sängkanten. Efter ett tag slutade han hosta och andades normalt, lite rossligt men annars normalt. Han öppnade sakta ögonen och dom blev snabbt stora av förvåning.

- You'r awake, sa jag tyst och lite glatt. Han vände sakta på huvudet och tittade in i mina ögon innan han vände tillbaka igen.

- Umh... yeah... Where am I? Frågade ha blygt och tittade lite på täcket över honom och runt omkring sig.

- At Louis, that was closest. Han nickade smått innan han fortsätta utforska rummet med blicken.

- You want something to drink or eat? Frågade jag efter en stunds tystnad och Niall tittade på mig.

- No thanks, sa han tacksamt och våra blickar fastnade i varandra. Hand isblå ögon var ett par jag aldrig sett förut, magiska.

- umh... exuse me.... Killarna stod i dörröppningen och tittade fundersamt på oss. Niall blev nog mest skrämd då han tittade med stora ögon på dom och jag själv kände hur mina kinder hettade till. Jag såg hur dom försökte hålla tillbaka sina retliga leenden vilket inte funka.

- How are you Niall? Do you have any pain? Frågade Liam och Niall tittade på honom.

- No not really... Man hörde hur blyg Niall var, lite rädsla fanns också i rösten.

- Good, just relax, you can stay how long you want to. Sa Liam glatt och killarna höll med. Niall nickade med ett blygt leende. Killarna lämnade rummet och stängde dörren efter sig. Jag reste mig från sängen och drog fåtöljen lite närmare sängen och satt mig ner.

- What happend to Erik and the others? Frågade Niall nyfiket men väldigt blygt.

- Umh... They got on me when I ran to you but the guys came and Harry sort of... Like... Hit Erik in the face... Sa jag sakta och Nialls ögon växte.

- H..He hit Erik? Frågade han skrämt och förvånat.

- Yeah... He got so mad at him and he refused to go away from us and hit Harry one time so... Svarade jag och Niall tittade upp i taket med ett skrämt uttryck men efter ett tag såg jag hur det ryckte i hans mungipor.

- What? Skrattade jag och han vände huvudet mot mig igen.

- Nothing, sa han innan han började skratta. Jag började också skratta lite oförstående.

- You'r strange! Skrattade jag. Vi fortsatte skratta å absolut ingenting innan vi slutade och började prata om helt random saker. Om våra familjer, våra hemland och allt som kom upp i våra huvuden och vad vi ville prata om. Det kändes så lätt att prata med honom och han lyssnade verkligen på en. Det var många gånger vi började skratta igen då någon av oss sa något knasigt. Ingenting kändes konstigt, allt kändes bara så rätt!

Nialls perspektiv

Jag lyssnade på Hope medan hon berättade om hur hon och hennes mamma skämt ut sig totalt på en affär hemma i Sverige. Hon var verkligen lättsam och rolig, inte som dom andra. Jag hade blivit ganska rädd när hon sa att Harry hade slagit Erik men samtidigt kände jag lite glädje, han förtjänade för alla dom gånger han och hans gäng slagit mig. Även fast jag kände mig väldigt taskig när jag tänkte så så kunde jag inte hindra det, han hade skadat mig så många gånger så ett slag borde han ju klara... Jag och Hope fortsatte skratta och prata länge och det började faktiskt skymma ute, jag hade sparkat av mig täcket då det var väldigt varmt.

- Soo... How was it to go in school in Sweden? Frågade jag glatt och hela hennes ansikts uttryck ändrades, hon hade nyss haft ett leende på läpparna men nu var det en helt annan sak. Leendet hade försvunnit, likaså gnistan i hennes ögon. Sa jag något fel?

Senaste kapitlet: Jag kurade ihop mig till en boll medan jag höll mig för magen, allting började svartna och smärtan var olidlig.

- NIALL! Var det sista jag hörde innan allting försvann...

Hopes perspektiv

Jag sprang över gräsmattorna mot den blonda killen som låg på asfalten.

- NIALL! Skrek jag högt medan jag sprang, jag ville se en reaktion från honom. När jag väl kom fram såg jag att hans ögon var slutna och varje andetag skakigt. Jag stod bara och titta på honom, jag var förstelnad av synen. Jag fick en knuff på sidan och tappade balansen så jag satte mig hårt på rumpan på asfalten. Jag tittade upp och såg Erik stå med knuten näve och sitt gäng bakom sig. Han tog hotfulla steg mot mig och jag kröp skräckslaget bakåt med ryggen mot marken. Jag blundade hårt beredd på slaget eller sparken när Erik var bredvid mig, men det kom aldrig.

- You leave her alone! Hörde jag en mörk och hård röst och jag sneglade mot vart rösten kom ifrån. Harry stod med knuten näve och hela hans kroppsspråk skrek ilska. Jag blev uppdragen på fötter av Louis som tittade oroligt på Harrys rygg. Eriks gäng såg skräckslagna ut och ville nog bara springa därifrån men Erik stod kvar med ett hårt uttryck.

- Go away. Harrys röst var hård och förbannad, hans hand knöts hårdare och hans käke var spänd. Liam satte sig på huk bredvid Niall och försökte få kontakt med honom men när det inte gick tog han honom försiktigt i famnen och reste sig. Niall låg slött i hans armar medan han och Louis började gå iväg tillbaka till Louis hus.

- Harry, we're going, come. Sa jag sakta och tog tag försiktigt i hans tröja men han röck sig ur mitt grepp och puttade till Erik så han famlade bakåt.

- You'r never touching them again! Sa han hårt och när han fick ett slag i ansiktet var han inte sen att slå tillbaka. Hans muskler spändes när han slog till ett hårt slag så Erik fumlade runt innan han ramlade. Zayn var snabbt framme och fick bort Harry.

- He doesn't deserv it Harry, come on, lets go. Sa Zayn lugnt medan han puttade Harry i motsatt riktning bort från Erik. Tillslut vände sig Harry förbannat om och började snabbt gå mot Louis hus. Jag och Zayn gick tysta efter. Dörren stod öppen när vi kom fram och det hördes röster från Louis sovrum. Vi gick dit och såg Niall ligga blundade på sängen medan killarna satt runtomkring. Mina tårar började komma i ögonen och chocken började komma över mig. Jag började skaka då jag också hade varit så sjukt rädd, rädd för att jag faktiskt skulle bli riktigt misshandlad. Liam kom snabbt fram och kramade mig när tårarna började slingra ner för mina kinder.

- It's okey Hope, sa han lugnt och jag kramade tillbaka medan jag grät ut chocken.

- I was just so scared... Snyftade jag och han kramade lite hårdare.

*

Jag satt i fåtöljen vid fönstret som vi flyttat in från vardagsrummet till Louis sovrum. Niall låg fortfarande blundade, hans andning hade blivit lite bättre under timmarna jag suttit här. Killarna satt i tv rummet och tittade på tv och Harry hade kommit med en kopp te när han lugnat ner sig. Jag tittade ut genom fönstret, solen stod högt på himlen och det var få moln som prydde runt om den. Louis kom tyst in i rummet och satt sig på stolen mitt emot mig.

- How did you know he was in trouble? Frågade Louis lugnt och mötte min blick.

- i saw him walk on the street and Erik come after with the others... It didn't feel right and I just had to run after him... Svarade jag sakta och Louis nickade. Jag tittade en en gång ut genom fönstret. Vi satt länge i tystnad, det var mest bara skönt att sitta där med Louis och bara vara tyst.

- You want to come and watch some tv?  Louis bröt tystnaden och jag ruskade på huvudet med ett snett leende, han ställde sig upp och gav mig en klapp på axeln innan han gick. Nu var det bara att vänta på att Niall skulle vakna, om han inte gjorde det så skulle vi ringa ambulansen senare idag. Det var inget alternativ jag ville, jag ville att han skulle vakna och titta på mig med dom isblå ögonen och förstå att vi inte var farliga och ville honom något ont. Men det var ju bara vad jag hoppades...

Hehe, vet inte vad jag tycker om detta kapitel heller men hoppas ni gillar det :) Tog ett tag att skriva det och jag kan medje att slutet blev lite weird men... Hoppas ni gillar det och TACK för alla kommentarer på förra kapitlet :D Blev riktigt glad! Kommentera vad ni tycker om detta också! :D

Senaste kapitlet: Tystnaden var spänd och ingen verkade våga säga någonting, tystnaden var som ett tunt och skört glas, ingen vågade spräcka den, spräcka det tunna glaset. Men allt jag ville var att någon skulle säga någonting, spräcka tystnaden, ta ifrån mig mina tankar...

Harrys perspektiv

Jag bar försiktigt te't till Hope som vänligt tog emot koppen och höll den i sina små händer. Jag satt mig i soffan och sjönk ner. Jag tog försiktig Hopes mobil som låg på bordet och låste upp den. Jag kände hur allas blickar var på mig medan jag gick in på meddelanden.

- Harry, what are you doing? Hope tittade oroligt mot mig och mobilen, hennes ögon var stora som tefat.

- Gonna fix one thing. Sa jag innan jag reste mig upp och gick iväg från vardagsrummet med blickarna i ryggen. Jag tröck på ring til det okända numret medan jag stängde toa dörren. Signalerna gick fram och tillslut hörde jag en pojkröst i andra sidan.

- Hello? Sa pojkrösten irriterat.

- Who are you? Sa jag snabbt hårt tillbaka. Det blev alldeles tyst i andra sidan luren och jag förstod att det hade skrämt honom, han trodde väl det var Hope som ringde.

- Who are you? frågade jag ännu en gång när jag inte fick något svar.

- Who the fuck are you? Hördes en ganska förvånad och irriterad röst i andra änden efter ett tag.

- We take my question first buddy. Sa jag hårt och bestämmt tillbaka.

- I'm Mike, what do you want? Hans röst var kylig och fortfarande väldigt irriterad.

- You'r fucking asshole... What the fuck do you want Hope? It was you that destroyed your relationship, you were the one who ruined it. How the fuck do you dare to text the things you do to her? Stop blaming and destroy other persons life when it's you that did everything. I'ts you that should cry, not Hope. Sa jag argt och hårt till honom. Hur i helvete vågade han gör något sånt här, det är ju hans fel att det tog slut mellan Hope och han, inte hennes, hon borde inte få ta skit för det.

- Is she crying? Hans röst hade förändras totalt och var nu mer orolig och tillbakadragen. Jag orkade inte svara utan la på. Jag lutade mig mot handfatet och andades tungt. Lugna ner dig Harry...

Nialls perspektiv

Jag vaknade med ett ryck och reste mig sakta i soffan. Tv:n var på och solen lös in i det varma rummet. Jag reste mig och knäppte av tv:n innan jag gick och drog på mig skorna. Jag öppnade dörren och gick ut i det fina vädret och började gå på trottoaren. Jag stoppade in hörlurarna i öronen och fortsatte gå, brydde mig inte om vart, bara gick. Jag hade gått ganska långt när jag hörde skrik bakom mig och sekunden efter knuffade någon till mig hårt i ryggen så jag tappade balansen. Jag föll huvudstupa mot trottoaren men hann ta emot mig med händerna. Jag vred lite på huvudet för att se vem det faktiskt var som knuffade mig. Jag frös till när jag såg att det var Erik, en av killarna i skolan, och när jag sen såg dom andra, hans gäng, tappade jag hoppet på att komma därifrå. Jag tittade ner i marken en sista gång med tårar i ögonen innan jag kände en spark i magen, ännu en till, och ännu en till. Såklart gick resten av gänget runt och skrek runtom mig medan dom gav mig några sparkar på benen och några i ryggen, dom vågade inte sparka nå hårt, vågade inte göra skada, men det gjorde Erik. Han tog i med allt han hade, sparkade mig i magen med all sin kraft. Efter ett tag slutade han och hukade sig över mig.

- You'r such a pussy, sa han lugnt och kränkande innan han gav mig en örfil, reste sig och gick iväg. Jag kurade ihop mig till en boll medan jag höll mig för magen, allting började svartna och smärtan var olidlig.

- NIALL! Var det sista jag hörde innan allting försvann...

Vad hände med kommentarerna? :( Aja... Tyckte ju själv inte förra kapitlet var bra så ;) Men kom ihåg att jag vill både ha bra och dålig kritik så ni som inte gillar denna ff eller inte gillade just det kapitlet, säg vad ni inte gillar så kan jag lära mig från det :) Tack för dom kommentarerna jag fick iallafall! :) Kommentera vad ni tycker :D<3

Senaste kapitlet: Jag ville verkligen inte se henne ha så ont som hon hade och jag ville verkligen inte att hon skulle behöva sitta och prata om detta på en allmän plats, det var alldeles för jobbigt redan. Nu får vi bara hoppas att Mike har försvunnit för alltid...

Hopes perspektiv:

Harry och jag kom snart fram till Louis lilla hus och Harry öppnade försiktigt dörren. Vi klev sakta och tyst in men när vi hörde det brakade till i köket tittade Harry på mig och ryckte på axlarna innan han tog av sig skorna och gick iväg in i köket, jag hörde hur han pratade med någon men inte vem och om vad. Jag drog av mig skorna och hängde av mig jackan innan jag tassade in mot köket. Jag stannade tvärt i dörr öppningen när jag såg att Louis stod i endast kalsonger. Jag fnissade till och både Harrys och Louis blick hamnade på mig och Louis försökte att inte visa att han blev generad av det men hans rosa kinder avslöjade honom.

- The others are in the livingroom, sa han snabbt och jag nickade innan jag fnittrande gick därifrån. Jag gick in i vardagsrummet innan och satt mig i en av fotöljerna. Zayn och Liam hade en varsin kopp te framför sig på bordet som var fullt av tomma redbull burkar. Dom spelade fifa och Zayn vann lätt mot Liam. Jag ruskade på huvudet innan jag stirrade ner i mobilen och upptäckte ganska många sms. Alla från samma person.

From 0248764488

F*cking bitch

From 0248764488

Whore!

From 0248764488

You don't deserv to live, I promise that your friends are with you because they feel sorry for you.

From 0248764488

Go and die your stupid, ugly bitch

Smsen fortsatte i samma kränkande texter. Min syn blev suddigare medan jag läste smsen och tårar slingrade sig snart ner för mina kinder. Jag läste inte längre alla sms utan bara stirrade tomt ner på mobilen. Någon tog den ifrån mig och jag tröck händerna mot ansiktet. Jag kröp ihop i fotöljen och ville bara försvinna. Alla sår jag försökte läka öppnades på nytt och hela kroppen gjorde ont. Tårarna strömmade ner och hela min kropp skakade. Någon satt sig på kanten av fotöljen så de tyngdes ner innan han drog in mig i en kram. Varför måste alltid jag få veta hur dålig jag är? Att jag inte ens förtjänar att leva, att ingen vill ha mig egentligen utan bara är med mig för att dom tycker synd om mig. Varför skulle det alltid vara jag? Och varför måste jag ta åt mig? Smärtan värkte i hela mig medan min kropp fortsatte skaka och personen försökte lugna mig. Jag försökte andas lugnt, jag försökte andas men jag kände hur det tog emot och paniken började ta över. Jag tittade ur mina händer för att få mer luft men det funkade inte, jag började fort hyperventilera och personen, som nu var Harry, framför mig släppte taget om mig. Harry ställde sig på knä framför fotöljen medan han höll i mina axlar.

- Breathe Hope, sa han lugnt. Jag tittade in i hans gröna ögon och verkligen försökte ta långa djupa andetag. Tillsut kände jag hur jag fick ordentligt med luft igen och min andning saktades ner. Jag satt fortfarande helt ihopkrupen i fotöljen med killarna runt mig, alla hade oroliga ögon och tårarna låg fortfarande kvar på mina kinder.

- Why me? Frågade jag tyst, nästan som en viskning. Killarna tittade på varandra innan deras blickar hamnade på mig igen.

- nobody knows... But you don't deserv it, you'r a beautiful girl Hope! Not stupid and ugly! We love you and will never leave you, they are just assholes! Sa Harry medan han tittade in i mina ögon. Jag nickade lite försiktigt och han kramade om mig en sista gång.

- You want some tea? Frågade han och jag nickade ännu en gång, litade inte på att min röst skulle hålla. Harr gick iväg medan dom andra satt sig i soffan bredvid. Alla hade ett oroligt uttryck och slänge blickar på mig lite då och då. Tystnaden var spänd och ingen verkade våga säga någonting, tystnaden var som ett tunt och skört glas, ingen vågade spräcka den, spräcka det tunna glaset. Men allt jag ville var att någon skulle säga någonting, spräcka tystnaden, ta ifrån mig mina tankar...

Lång väntan för er på detta kapitel och jag är ledsen för det! Men som sagt så har jag varit borta över helgen enda till tisdag o hann inte skriva igår :/ Vet inte riktigt vad jag tycker om detta kapitel... 50/50 på om det var bra eller inte... Aja hoppas ni gillar det iallafall :D Skriv en kommentar om vad ni tycker :) Vill ha eran åsikt då det är för er jag skriver, så både bra och dålig kritik tack! :D<3