Senaste kapitlet - Jag fortsatte sjunga ut tonerna i den tomma aulan innan jag tillslut kom till sista tonen och öppnade ögonen för att titta ut i det stora rummet och såg en blond person sitta lite längre bort. Där satt han, personen jag precis "sjungit om". Niall.

Hopes perspektiv

Jag släppte micken och satte mig ner på kanten av den lilla scenen medan jag höll ett öga på den blonda pojken. Han rörde sig lite obekvämt på sin stol när jag tittade på honom, han började också titta ner i sitt knä. Man märkte verkligen hur obehagligt han tyckte det var och det såg nästan ut som att han ville försvinna genom golvet eller bli osynlig, bara jag inte såg honom. Jag slutade inte titta på honom och snart tittade han upp och mötte min blick. Hans ögon utstrålade smärta och rädsla på samma gång och jag reste mig sakta på golvet nedanför scenen och började gå mot honom innan jag satte mig grensle på stolen framför och fortsatte titta på honom. Han tittade runt sig och kunde inte riktigt sitta still, hela han var spänd som en pinne och man blev nästan nervös bara av att sitta framför honom. Jag fortsatte sitta kvar på samma ställe tittade snällt på honom och tillslut slappnade han faktiskt av lite. Jag vet inte varför jag gjorde detta, stirrade ut honom ungefär en halv meter ifrån tills han slappna av, sa någonting. Jag visste inte heller varför jag inte sa något för att bryta tystnaden och visa att jag inte ville honom något illa, det bara blev så. Metoden verkade ju funka lite iallafall...

- I did not mean to listen, I usully come here and practice after school but now you were here so I was going to wait until you were ready... I'm sorry if you don't want me here, I can go! sa han snabbt och reste sig upp efter sista orden.

- No, no it's okey! sa jag och tog tag i hans arm när han tänkte gå. Man kände hur hela han spände sig och han stod blickstilla, precis som att jag inte skulle kunna se honom då. Var han rädd att jag skulle slå honom?

Nialls perspektiv

Hon tog snabbt tag i min arm och jag stannade tvärt, vad ville hon mig egntligen? Hon hade bokstavligt talat suttit och stirrat på mig i flera minuter ungefär en halv meter ifrån mig utan att säga nåogonting. Jag hade också bett om förlåtelse för att jag suttit och tjuvlyssnat när hon sjöng. Hon hade faktiskt en väldigt fin sångröst och man riktigt drogs med i det hon sjöng, jag själv hade varit helt mållös under hela låten.

- Niall... Please, I don't want to hurt you, sa hon sakta och medlidande. Jag ville tro henne men jag var för rädd. Jag röck bort armen ur hennes arm och gick snabbt iväg och ut genom aulan. Skolgården var tom och jag började min promenad hem. Jag tog ett djupt andetag av den friska luften medan jag blundade lite lätt av njutning från solstrålarna. Det kom upp en bild innanför mina ögonlock, det var den där flickan, hon hade stora gröna ögon med någon slags skiftning av grönt närmare pupillen, hennes mörkröda hår hängde ner för axlarna. Jag öppnade snabbt ögonen och fortsatte gå. Vad är det som händer med mig?

Måste först o främst säga tack för dom fina kommentarerna, det värmer verkligen och jag blir riktig glad över att ni gillar den! :'D Vet inte hur det här kapitlet blev men det är ganska sent så ville bli klar med det! ;) Hoppas ni gillar det o kommentera gärna vad ni tycker! :D

Förra kapitlet: Lektionen slutade och precis när vi kommit ut ur klassrummet gick Niall ifrån oss, han gav mig en blick innan han fortsatte framåt. Jag stannade upp och killarna stannade förvirrat. Hans isblå ögon var ett par jag aldrig sett förut och skrek ut smärta, en smärta jag kommer ihåg så väl, smärtan från mobbning...

Nialls perspektiv

Jag hade märkt hur flickan hade stirrat på mig på musik lektionen så efter åt var jag tvungen att titta vem det var. Jag gick förbi gänget som hon gick med o gav en hastig blick bakåt innan jag fortsatte framåt. En förvirrad blick hade mött min och jag hörde att alla stannade precis innan jag gick runt hörnet. Med musik papprerna under armen gick jag till skåpen och mötte alla i klassen, dom gav mig äcklade blickar innan dom gick iväg med sina jackor för att gå hem. Jag la endast in mina papper innan jag skönk ner på golvet med skåpen mot ryggen. Jag kände hur smärtan brände till och lutade huvudet bakåt mot skåpet. Jag hörde fotsteg som kom närmare och tittade ut i korridoren. Flickan och dom andra fyra killarna kom gående mot skåpet och en av dom stannade framför mig.

- You are sitting infront of my locker, sa han snabbt. Jag nästan flög upp från min plats och flyttade mig snabbt.

- I'm so sorry! sa jag snabbt och backade utifall han skulle göra mig illa, det brukade alla andra göra när jag gjorde något fel iallafall. Jag vände om och gick snabbt därifrån. Måste bort från alla, dom kan skada mig mer än dom redan gjort.

Hopes perspektiv

Både jag och killarna tittade förvirrat mot stället Niall nyss gått. Han hade fort gått iväg efter att Harry sagt att han hade suttit framför hans skåp. Han såg nästan rädd ut när han bad om förlåtelse och nästan sprang iväg från oss. Jag tittade runt på killarna som fortfarande såg förvånade ut. Ingen verkade vilja säga något om det som nyss hände, men själv kände jag hur ont i mig det gjorde. Det där var jag för ungefär 3 år sen hemma i Sverige.

- Did I do something? Frågade Harry förvirrat och skyldigt till reaktionen Niall fick.

- No Harry you didn't... Thats just the way you behave when everybody makes you suffer for everything you do... Sa jag sakta och Harry tittade på mig. Han drog sakta in mig i en kram när han såg en tår leta sig fram och jag kramade tillbaka. Alla minnen kom tillbaka från Sverige och att se någon annan vara drabbad av samma sak är hemskt. Man vet hur ont det gör, hur mycket det förstör en.

- Please don't cry Hope... sa Liam sakta och ajg snyftade till en gång innan jag tittade upp på honom och strök bort tårarna.

- We have to do something guys... sa jag sakta och dom suckade.

- We can't Hope... Sa Zayn sakta och tyst. Jag tittade förvirrat på honom, vadå kan inte? Man kan alltid hjälpa på något sätt. Man kan försöka. Jag skakade på huvudet åt honom innna jag tog ut min jacka ur skåpet och gick iväg.

- See you tomorrow, sa jag när jag gick förbi dom och ut ur korridoren genom nämaste dörr. Jag var riktigt irriterad på Zayn och ville inte gå hem. Inte än. Jag klättrade upp i ett av träden på skolgården, vi brukade sitta i det o prata men det var också ett bra ställe att bara tänka o ta det lugnt. Jag såg och hörde när killarna gick förbi medan dom pratade med varandra, dom märkte inte att jag satt där och bara gick vidare. Jag hoppade ner efter ett tag och styrde stegen mot aulan, ett ställe man alltid fick vara på o öva.

*

Jag la ner min väska bredvid mig innan jag knäppte på en kareoke version av "Read all about it part 3". Jag tog försiktigt tag i micken och började sjunga..

(försök läsa väldigt sakta :3)

You've got the words to change a nation but you're biting your tongue
You've spent a lifetime stuck in silence afraid you'll say something wrong
If no one ever hears it, how we gonna learn your song?
So come on come on, come on come on

Hopes perspektiv

Jag gick igenom skolan med mina engelska böcker under armen och penna och sudd i handen. Mobilen låg tryggt i ficakn på mina jeans shorts, mitt svarta line satt perfekt jämnsmed min kropp och håret svajade med i mina steg. Jag knackade försiktigt på dörren till klassrummet, medveten om att jag var försenad. Våran lärare, Jess, öppnade och tittade allvarligt på mig.

- Sorry I'm late, sa jag fort.

- Do you have a good reson to be late? frågade hon och jag skakade på huvudet. Hon släppte in mig innan hon stängde dörren och ställde sig längst fram i klassrummet. Jag satt mig på min plats bredvid Harry och han log retande mot mig.

- Don't say anything! viskade jag tyst och han skrattade tyst för sig själv innan han koncentrerade sig på lektionen igen. Jag slog upp boken på sidan Harry hade och koncentrerade mig, men jag kände en blick i ryggen och när vår lärare tillslut slutat prata tittade jag bakom mig. Där satt Louis och log retande mot mig.

- What is it? sa jag irriterat och han skrattade tyst innan han lutade sig lite fram.

- Didn't the alarmclock work? frågade han drygt.

- Shout up, svarade jag innan jag vände mig framåt igen och började jobba i boken. Jag hörde hur Louis och Liam skrattade för sig själv bakom mig men jag struntade i det och fortsatte jobba. Lektionen segade sig fram men när vi väl fick sluta var jag sist ut. Jess ville såklart prata med mig.

- You are late very often Hope, is there a problem for you to come to school in time? sa hon sarkastiskt.

- No I'm sorry, I just love the snooze button, sa jag och kände hur dum jag lät. Jess fnissade till åt mitt svar.

- Well you and the snooze button have to seperate, sa hon fnissande innan hon visade mig artigt ut ur klassrummet. Harry, Louis, Liam och Zayn stod utanför och började skratta när Jess stängt dörren.

- I just love the snooze button? Come on Hope, skrattade Liam.

- You have to seperate Hope, you know that! skrattade Louis ännu högre. Jag suckade högt och började gå tillbaka till våra skåp. Killarna kom skrattande efter mig. En blondin som jag aldrig sett förut gick föbi och min blick fastnade på honom medan han gick åt andra hållet.

- Who's that? frågade jag funderande till killarna som stannade och tittade efter honom.

- Oh it's Niall, half new here in school, svarade Harry innan vi började gå igen. Jag tänkte på namnet, Niall, ganska ovanligt. Jag märkte att jag gick väldigt sakta när killarna gick om mig, Louis stannade upp bredvid min sida.

- He's bullied, don't hang with him, you just gonna get more problems... sa Louis förvarnande innan han tittade på mig och puttade lite på min rygg för att jag skulle öka takten, vilket funkade. Snart var vi vid skåpen och la in våra saker. Det plingade till i högtalarna som satt i olika delar av skolan för att ropa ut meddelanden.

- The math lesson for 2D are canceled. sa en manlig röst och jag fick ett leende på munnen. 2D är ju vi!Jag vände mig om till killarna som tittade lyckligt på varandra. Ingen gillade matten.

- Then it's just music left today, sa Liam glatt och jag nickade. Musiken var ju ett av våra favorit ämnen, det var ju därför vi gick just här. Medan våran korridor blev tom på folk och bara vi där satt vi oss på bänkarna. Vi började prata och skratta och snart låg jag ner med huvudet i Harrys knä. Jag tittade upp när jag hörde fotsteg komma närmare i korridoren och såg Niall med böcker i famnen. Jag tittade upp på Harry som tittade snabbt på Niall innan han tittade ner på mig. Hans blick gick sedan upp till killarna igen. Ingen sa någonting och snart hade Niall gått iväg. Jag satte mig försiktigt upp igen och tittade på klockan. 20 minuter kvar till lektion. Samtalet mellan oss hade fortsatt när Niall var borta och alla pratade glatt, alla förutom jag.

- Why is he bullied? frågade jag och alla tystnade. Jag tittade upp på killarna som tittade förvirrat på mig.

- I think it is because he is from Ireland, have another dialect and are sort off new, svarade Zayn efter en lång tystnad.

- Thats so wrong! sa jag högt och killarna visade att jag skulle prata tystare.

- We have to do something, sa jag och alla tittade på mig med en konstig blick.

- Hope, no. Please, everything here just gonna get worse! sa Harry efter ett tag. Jag kände hur irritationen och besvikelsen växte, alla problem och allting jag fått stått ut med här har ibland varit hemskt och jag har känt mig hemsk, jag ville inte det skulle hända en till person.

- But... We can't let him be bulied... We all know how it feels, sa jag och killarna tittade på sina skor.

- Just let it go Hope... Sa Zayn innan han ställde sig upp och signalerade att vi var tvungna att gå till lektion. Jag gick tyst bredvid killarna som pratade på. Alla vi hade haft det svårt i skolan med mobbning, alla visste hur det kändes och ändå tänkte vi inte göra något? Vi kom fram till musik salen och gick in. Lektionen började och vi fick både sjunga och spela instrument som vi valt för ett tag sen. Jag tittade ut över rummet och såg en blond kaluffs bland alla personer, längst bak satt han och bara tittade på. Jag kunde inte slita blicken först Harry puttade till mig i sidan och sa åt mig att koncentrera mig. Lektionen slutade och precis när vi kommit ut ur klassrummet gick Niall ifrån oss, han gav mig en blick innan han fortsatte framåt. Jag stannade upp och killarna stannade förvirrat. Hans isblå ögon var ett par jag aldrig sett förut och skrek ut smärta, en smärta jag kommer ihåg så väl, smärtan från mobbning...

Första kapitlet nu då :3 Hoppas ni gillade det o jag hoppas ni vill fortsätta läsa! :D Skriv gärna en kommentar om vad ni tycker! :)

Hope är en 17 årig tjej som går andra året på gymnasiet. Hon kommer egentligen från Sveriege men flyttade till London då hon kom in på ett musik gymnasium där. Hope har hittat fyra vänner, Harry, Liam, Louis och Zayn. Vänner hon kan prata om allt med och aldrig går ifrån hennes sida. Hon blir kallad mycket saker i skolan då hon endast har dom här kill kompisarna men vad ska hon göra när ingen av tjejerna vill vara med henne och när hon faktiskt trivs mer med killar än tjejer? Gymnasie livet är en av dom tuffaste tiderna i en tonårings tid, iallafall Hopes, och det blir ju inte bättre när en blondin börjar dra åt sig Hopes blickar. Vad är det med den mystiska blodinen som bara får Hope att inte kunna sluta stirra? Men hon kan inte vara med honom, ingen får se henne med honom då han är en av dom mest mobbade killarna i skolan och allting skulle bli mycket svårare av att säga ett simpelt "hej". Men kan Hope verkligen hejda sig? Kommer hennes 4 kompisar stanna vid hennes sida och stötta henne?

Nu får jag testa med en ny ff... Hoppas ni vill läsa och den verkar bra :) Kommer försöka hålla denna uppe och inte bara lämna allting som förra gången! Hoppas ni vill läsa :)

Fattar inte varför ajg inte ens gått in på den här bloggen sen ajg la ut kapitel 22... Antagligen för jag tröttnade på ffen o kände att jag inte orkade... Vill börja om på nytt och göra en ny, o bara börja om men bara om ni vill. Om ni fortfarande vill läsa. Jag är så ledsen för vad som hände med kapitlet o allt men allting bara sket sig så jag hoppas att ni vill stanna kvar om jag gör en ny. Gör ni det?

Så besviken på mig själv att jag inte skrivit något om detta förut, varför jag slutade, besviken på att jag inte ens loggat in...

Senaste kapitlet:(Rebecka) ... Niall sken upp i ett stort leende och gav mig en kram. Båtturen gick ganska fort även fast mitt huvud du dunkade som jag vet inte vad. Nu vill jag bara sova!

Harrys perspektiv

Jag hjälpte Rebecka upp ur båten och tittade på hennes kritvita ansikte.

- Mår du bra? Frågade jag henne oroligt och hon log ett snett leende medan hon nickade. Alla tittade oroligt på henne och vi tänkte hjälpa henne till stugan men hon skakade på huvudet och stoppade oss innan hon drog med mig. När jag tittade bakåt stod dom andra och tittade konstigt på oss. Jag forsatte gå med Rebecka och låste upp stugan när vi kom dit. Hon gick snabbt in och la sig på sängen, drog upp täcket till näsan och kurade ihop sig med stängda ögon.

- Kan du släcka är du snäll? Och ge mig ett par värktabletter, sa hon tyst. Jag släckte lampan och drog fram tabletterna vi fått från sjukhuset för hennes hjärnskakning. Jag satt mig på hennes sängkant och gav henne tabletterna, hon slängde in dom i munne innan jag hunnit hämta vatten så jag var tvungen att springa in på toaletten och ta en liten kopp där med vatten och ge henne. Jag tittade länge på henne tills jag var säker på att hon sov, jag pussade henne på pannan och gick ut ur stugan och till storstugan. När jag kom in satt alla runt matbordet med blickarna neråt.

Eleanors perspektiv

Jag hörde steg bakom oss och tittade upp. Där stod Harry och tittade på oss.

- Hur mår hon? Frågade jag med ett snett leende.

- Hon tog några tabletter så nu sover hon, sa han och gick fram till oss, han gav mig en kram innan han gick till kylskåpet.

- Endast jag som är hungrig? Sa han med huvudet i kylskåpet. Såklart flög Niall upp och gick fram till kylskåpte och ställde sig bredvid Harry. Vi andra väntade på om dom skulle hitta något att äta. Till slut tog dom fram ett paket korv och korvbröd. Harry fyllde en kastrull med vatten och började koka vatten emdan Niall tog och smaskade på en kall korv.

- Vad ska vi göra i 3 veckor nu? Sa Danielle lite försiktigt.

- När Rebecka har blivit bra kan vi ju åka till fastlandet och göra något, svarade Zay med ett leende.

- Vi har inte nå pengar, kommer du inte ihåg det? Sa Louis och gav honom en bitchblick innan han knäppte med fingrarna. Alla började skratta. Zayn ryckte på axlarna med ett leende på läpparna. Hela kvällen satt vi och pratade, skrattade och åt korv. Det var så mysigt. När klockan började dra mot 23.00 hörde vi steg i hallen innan Rebecka kom fram bakom hörnet med kritvitt ansikte. Alla blev tysta och tittade på henne.

- Jag hittade inte tabletterna och... och... sa hon sakta och vinglade till lite. Louis och Harry var snabbt framme och stödde henne. Hon tog sig i pannan och blundade med ett smärtsamt ansikts uttryck. Det var hemskt att se sin bästa vän ha så ont, jag kände tårarna börja komma fram. Dannielle la en arm runt mig och ajg tittade på henne, hon hade också tårar i ögonen.

- Ska vi hjälpa dig ut så du får sova lite till? Frågade Harry lite försiktigt och Rebecka nickade. Dom började sakta gå ut ur huset och det enda som hördes var deras steg och Rebeckas pustningar. Alla stod tysta kvar, jag kramade om Danielle och lät en tår glida ner för mig kind. Dom som inte sett en vän har ont vet inte hur det känns... Men det är en hemsk känsla...

ÅÅÅÅH vad jag har tröttnat på den här novellen.... Dessutom har jag ingen insperation... Ska jag börja på en ny när jag får en ny laddare till min dator? Har skrivit en på 9 kapitel som ligger på den men kan ju inte börja utan batteri... Vad tycker ni? Den kommer kanske bli bättre än denna och jag har ju kommit ganska långt redan... Skriv vad ni tycker! Tack för kommentarerna och sorry för uppdateringen! +2 till nästa? :)

Senaste kapitlet:(Rebecka) - Jag ska kämpa... För er, för mig, för Robin, sa jag tyst och kramade Harrys hand hårdare. Han drog in mig i en kram och några tårar slank ner för min kind.

Liams perspektiv

Jag gick igenom sjukhus korridoren letande efter Rebeckas läkare, han hade sagt åt oss att om hon vaknade så skulle vi leta på honom och ingen annan, varför visste jag inte. Jag fortsatte fram genom korridoren och hälsade snällt på alla som gick förbi. Tillslut hittade jag doktorn stå vid en disk och pratade med någon annan. När jag kom fram till honom harklade jag mig och han tittade förvirrat på mig.

- Hon har vaknat nu, sa jag och log.Han nickade med ett leende och ursäktade sig med den han pratade med innan vi två gick tillbaka igenom korridoren. När vi kom tillbaka till rummet satt alla och pratade glatt med varandra, Harry och Rebecka höll fortfarande varandra i handen. Alla tystnade när dom såg oss och tittade hoppfullt på mig och doktorn. Jag gick och satt mig bredvid Danielle för att lyssna på doktorn

- Det ser bra ut och du kommer inte få några skador som håller i sig. Du har fått en hjärnskakning men den kommer släppa med hjälp av vila och mycket vatten, sa doktorn med ett stort leende mot Rebecka.

- Men när får jag åka hem? Och får jag flyga? Frågade Rebecka oroligt.

- Du kan åka idag till dom där stugorna eller vart ni nu bodde men flyga kan du inte först 2 veckor framåt, doktorn tittade i sin journal medan han pratade med oss.

- Men vi ska ju flyga hem om en vecka? nu hade Louis vaknat till och såg riktigt orolig ut.

- Jag är hemskt ledsen, men om hon flyger med hjärnskakning kommer det bli värre och inte gå över på ett långt tag, doktorn gav oss en ledsen min. Alla var stumma och stämningen var väl inte den bästa.Doktorn gick iväg och lämnade oss ensamma

- Så vad ska vi göra nu? Sa jag och tittade runt i rummet.

- Vi får boka om biljetterna o stanna här en extra vecka, sa Louis lugnt och log ett snett leende.

Rebeckas perspektiv

Killarna hjälpte mig upp ur sängen så att vi kunde åka hem. Vi sa hej då åt alla doktorer och började gå mot utgången. Mitt bankade och det gjorde ont, jag kände hur jag fick massa uppstötningar. Jag knackade på Harrys axel och höll för munnen. Han tittade oroligt mot mig innan han sa åt dom andra att stanna, han ledde mig till toaletten och höll upp mitt hår medan jag spydde. Fan vad pinsamt, tänkte jag. Jag torkade mig runt mun med en servett jag fick av Harry och vi började gå tillbaka till killarna. Harry gjorde ingen min eller visade att han tyckte det var äckligt på något sätt, men jag tyckte fortfarande det var grymt pinsamt! Vi fortsatte gå och kom ut i det fina vädret och mötte gänget. Vi gick till hamnen och hoppade ner i båten, huvudet dukade fortfarande och det enda jag ville göra nu var att ligga i ett kolsvart rum där det är helt knäpptyst med en kall trasa på pannan. Louis började köra tillbaka till vår ö och Zayn pratade med flygbolaget i telefonen.

- Dom har inga biljetter först 3 veckor framåt, sa han till oss med handen för luren.

- Men vi har inte tillräckligt mycket pengar för att stanna så länge, sa Niall oroligt. Det kom fram tårar i mina ögon och Harry såg det.

- Vad är det? sa han oroligt.

- Det känns som att det är mitt fel att vi inte kan åka hem vid rätt tid, vi har ju inte råd att åka om 3 veckor men vi kan inte åka om 2 veckor heller, sa jag och torkade bort en tår som gled ner för min kind.

- Det är inte ditt fel! sa Harry och drog in mig i en kram.

- Vi får väl leva på budget, skrek Louis för att överrösta motorn, han sneglade lite snabbt mot mig med ett leende innan han tittade framför sig igen.

- Alltså ingen restaurang mat Niall, sa Liam listigt och Niall tittade sorgset på honom.

- Äh, en gång har vi nog råd med! Annars betalar jag, sa jag och Niall sken upp i ett stort leende och gav mig en kram. Båtturen gick ganska fort även fast mitt huvud dunkade som jag vet inte vad. Nu vill jag bara sova!

O vilket händelserikt kapitel! Not x) Aja nu blev det så och jag hoppas ni gillar det ändå :) +2 kommentarer till nästa? :)

Senaste kapitlet:(Harry) Eleanor och Danielle tog dom sista stolarna medan dom andra satt sig på golvet lutande mot väggen. Nu var det bara att vänta.

Harrys perspektiv

Hela natten hade gått utan att Rebecka vaknat. Alla satt med tunga ögonlock och väntade. Jag höll fortfarande hennes hand. Jag kände hur sömnen smög sig på mig men jag vägrade somna. Jag kände hur någon la en hand på min axel.

- Du kan sova lite Harry, jag ser efter henne medan, sa Louis med mjuk stämma men jag ruskade på huvudet.

- Nää... Jag är inte så trött, kan du gå och köpa en kaffe till mig? Jag hörde hur lögnen kom men glömde bort den efter min fråga. Kan man bli senil av att vänta, av sorg, förtvivlan och av att vara förvirrad. Jag ruskade bort tanken och såg Louis gå ut ur rummet med plånboken i handen. Jag tittade mig omkring och såg Eleanor och Danielle sova lutande mot varandra, samma sak med Zayn och Niall, Liam satt i ett hörn och sov lutande mot väggen. Jag satt mig i en lite rakare ställning och tittade på Rebecka. Hon hade ett bandage runt huvudet och var kopplat till dropp och fick hjälp med andningen. Jag tryckte till hennes hand lite och pussade henne på kinden. Louis kom in i rummet igen med två kaffe koppar i händerna. Tårarna hade letat sig fram i mina ögon och Louis såg det.

- Hon kommer klara sig Harry, det är bara att vänta, sa han lugnt och gick fram till mig. Gav mig en av kaffe kopparna och satt sig mot väggen bredvid mig. Jag nickade till svar och smuttade på mitt kaffe, jag höll i kaffekoppen med min ena hand för jag vägrade släppa hennes. Efter ett tag hade jag druckit upp mitt kaffe och Louis hade gått och slängt muggarna. Kaffet hade inte hjälpt mot min trötthet, tvärtom, det hade gjort mig tröttare. Jag lutade mitt huvud mot sängkanten och blundade, 5 sekunder senare var jag i nere i en djup sömn.

Rebeckas perspektiv

Jag vaknade sakta i ett helt vitt rum, jag hade ont i huvudet och min ena hand var alldeles svettig. Jag tittade åt sidan och såg Harrys huvud på sängkanten bredvid mig och med min hand i hans. När jag tittade mig mer runt såg jag Eleanor och Danielle sitta på 2 stolar lutande mot varandra, Zayn och Niall satt lutade mot varandra och Louis satt lutad mot Liam som lutade sig mot väggen. När jag hade förstått att jag var på sjukhus och tittat mig runt ordentligt tittade jag på Harry igen och stök han över kinden.

- Wake up sweetie, sa jag tyst. Jag tyckte det lät bättre på engelska så det blev bara så.Harry vaknade med ett ryck och tittade förvirrat på mig innan han sken upp i ett leende och kramade om mig. När Harry släppte mig tittade jag på alla andra. Harry visslade till en gång och dom andra vaknade med ett ryck och tittade med en förvirrad min mot mig, alla reste sig upp förutom Niall som blundade igen innan han öppnade ögonen igen och tittade på mig. Stackarn hade inte förstått att jag vaknat. Alla kom fram och gav mig en kram sen gick Liam ut för att hämta en läkare.

- Vad hände? Frågade jag och tittade på Harry.

- Antagleigen så ramlade du och slog huvudet, sa han och tittade på mig med en konstig blick. Jag fick precis en flashback från vad som hade hänt. Robin hade dött, jag hade sprungit ut i skogen, skitit i att dom andra ropat efter mig, snubblat, slagit i huvudet, gröna trädtoppar. Tårarna letade sig fram och jag tittade på Harry som hade fått ett oroligt uttryck.

- Jag ska kämpa... För er, mig själv och Robin, sa jag tyst och kramade Harrys hand hårdare. Han drog in mig i en kram och några tårar slank ner för min kind.

Jag får snart damp... Jag hade bestämt att fixa et tkapitel igår, nej men då hade min laddare till datorn gått sönder, så jag fick gå in på stordatorn, uppdatera internet och fixa allting där, sen hade jag ju inte tid med att göra ett kapitel för jag var tvungen att sova-.- Aja nu är det här och tack för kommentarerna :D Hoppas ni gillar kapitlet! :D +2 till nästa? :)