Senaste kapitlet:(Rebecka) ... Niall sken upp i ett stort leende och gav mig en kram. Båtturen gick ganska fort även fast mitt huvud du dunkade som jag vet inte vad. Nu vill jag bara sova!

Harrys perspektiv

Jag hjälpte Rebecka upp ur båten och tittade på hennes kritvita ansikte.

- Mår du bra? Frågade jag henne oroligt och hon log ett snett leende medan hon nickade. Alla tittade oroligt på henne och vi tänkte hjälpa henne till stugan men hon skakade på huvudet och stoppade oss innan hon drog med mig. När jag tittade bakåt stod dom andra och tittade konstigt på oss. Jag forsatte gå med Rebecka och låste upp stugan när vi kom dit. Hon gick snabbt in och la sig på sängen, drog upp täcket till näsan och kurade ihop sig med stängda ögon.

- Kan du släcka är du snäll? Och ge mig ett par värktabletter, sa hon tyst. Jag släckte lampan och drog fram tabletterna vi fått från sjukhuset för hennes hjärnskakning. Jag satt mig på hennes sängkant och gav henne tabletterna, hon slängde in dom i munne innan jag hunnit hämta vatten så jag var tvungen att springa in på toaletten och ta en liten kopp där med vatten och ge henne. Jag tittade länge på henne tills jag var säker på att hon sov, jag pussade henne på pannan och gick ut ur stugan och till storstugan. När jag kom in satt alla runt matbordet med blickarna neråt.

Eleanors perspektiv

Jag hörde steg bakom oss och tittade upp. Där stod Harry och tittade på oss.

- Hur mår hon? Frågade jag med ett snett leende.

- Hon tog några tabletter så nu sover hon, sa han och gick fram till oss, han gav mig en kram innan han gick till kylskåpet.

- Endast jag som är hungrig? Sa han med huvudet i kylskåpet. Såklart flög Niall upp och gick fram till kylskåpte och ställde sig bredvid Harry. Vi andra väntade på om dom skulle hitta något att äta. Till slut tog dom fram ett paket korv och korvbröd. Harry fyllde en kastrull med vatten och började koka vatten emdan Niall tog och smaskade på en kall korv.

- Vad ska vi göra i 3 veckor nu? Sa Danielle lite försiktigt.

- När Rebecka har blivit bra kan vi ju åka till fastlandet och göra något, svarade Zay med ett leende.

- Vi har inte nå pengar, kommer du inte ihåg det? Sa Louis och gav honom en bitchblick innan han knäppte med fingrarna. Alla började skratta. Zayn ryckte på axlarna med ett leende på läpparna. Hela kvällen satt vi och pratade, skrattade och åt korv. Det var så mysigt. När klockan började dra mot 23.00 hörde vi steg i hallen innan Rebecka kom fram bakom hörnet med kritvitt ansikte. Alla blev tysta och tittade på henne.

- Jag hittade inte tabletterna och... och... sa hon sakta och vinglade till lite. Louis och Harry var snabbt framme och stödde henne. Hon tog sig i pannan och blundade med ett smärtsamt ansikts uttryck. Det var hemskt att se sin bästa vän ha så ont, jag kände tårarna börja komma fram. Dannielle la en arm runt mig och ajg tittade på henne, hon hade också tårar i ögonen.

- Ska vi hjälpa dig ut så du får sova lite till? Frågade Harry lite försiktigt och Rebecka nickade. Dom började sakta gå ut ur huset och det enda som hördes var deras steg och Rebeckas pustningar. Alla stod tysta kvar, jag kramade om Danielle och lät en tår glida ner för mig kind. Dom som inte sett en vän har ont vet inte hur det känns... Men det är en hemsk känsla...

ÅÅÅÅH vad jag har tröttnat på den här novellen.... Dessutom har jag ingen insperation... Ska jag börja på en ny när jag får en ny laddare till min dator? Har skrivit en på 9 kapitel som ligger på den men kan ju inte börja utan batteri... Vad tycker ni? Den kommer kanske bli bättre än denna och jag har ju kommit ganska långt redan... Skriv vad ni tycker! Tack för kommentarerna och sorry för uppdateringen! +2 till nästa? :)

Senaste kapitlet:(Rebecka) - Jag ska kämpa... För er, för mig, för Robin, sa jag tyst och kramade Harrys hand hårdare. Han drog in mig i en kram och några tårar slank ner för min kind.

Liams perspektiv

Jag gick igenom sjukhus korridoren letande efter Rebeckas läkare, han hade sagt åt oss att om hon vaknade så skulle vi leta på honom och ingen annan, varför visste jag inte. Jag fortsatte fram genom korridoren och hälsade snällt på alla som gick förbi. Tillslut hittade jag doktorn stå vid en disk och pratade med någon annan. När jag kom fram till honom harklade jag mig och han tittade förvirrat på mig.

- Hon har vaknat nu, sa jag och log.Han nickade med ett leende och ursäktade sig med den han pratade med innan vi två gick tillbaka igenom korridoren. När vi kom tillbaka till rummet satt alla och pratade glatt med varandra, Harry och Rebecka höll fortfarande varandra i handen. Alla tystnade när dom såg oss och tittade hoppfullt på mig och doktorn. Jag gick och satt mig bredvid Danielle för att lyssna på doktorn

- Det ser bra ut och du kommer inte få några skador som håller i sig. Du har fått en hjärnskakning men den kommer släppa med hjälp av vila och mycket vatten, sa doktorn med ett stort leende mot Rebecka.

- Men när får jag åka hem? Och får jag flyga? Frågade Rebecka oroligt.

- Du kan åka idag till dom där stugorna eller vart ni nu bodde men flyga kan du inte först 2 veckor framåt, doktorn tittade i sin journal medan han pratade med oss.

- Men vi ska ju flyga hem om en vecka? nu hade Louis vaknat till och såg riktigt orolig ut.

- Jag är hemskt ledsen, men om hon flyger med hjärnskakning kommer det bli värre och inte gå över på ett långt tag, doktorn gav oss en ledsen min. Alla var stumma och stämningen var väl inte den bästa.Doktorn gick iväg och lämnade oss ensamma

- Så vad ska vi göra nu? Sa jag och tittade runt i rummet.

- Vi får boka om biljetterna o stanna här en extra vecka, sa Louis lugnt och log ett snett leende.

Rebeckas perspektiv

Killarna hjälpte mig upp ur sängen så att vi kunde åka hem. Vi sa hej då åt alla doktorer och började gå mot utgången. Mitt bankade och det gjorde ont, jag kände hur jag fick massa uppstötningar. Jag knackade på Harrys axel och höll för munnen. Han tittade oroligt mot mig innan han sa åt dom andra att stanna, han ledde mig till toaletten och höll upp mitt hår medan jag spydde. Fan vad pinsamt, tänkte jag. Jag torkade mig runt mun med en servett jag fick av Harry och vi började gå tillbaka till killarna. Harry gjorde ingen min eller visade att han tyckte det var äckligt på något sätt, men jag tyckte fortfarande det var grymt pinsamt! Vi fortsatte gå och kom ut i det fina vädret och mötte gänget. Vi gick till hamnen och hoppade ner i båten, huvudet dukade fortfarande och det enda jag ville göra nu var att ligga i ett kolsvart rum där det är helt knäpptyst med en kall trasa på pannan. Louis började köra tillbaka till vår ö och Zayn pratade med flygbolaget i telefonen.

- Dom har inga biljetter först 3 veckor framåt, sa han till oss med handen för luren.

- Men vi har inte tillräckligt mycket pengar för att stanna så länge, sa Niall oroligt. Det kom fram tårar i mina ögon och Harry såg det.

- Vad är det? sa han oroligt.

- Det känns som att det är mitt fel att vi inte kan åka hem vid rätt tid, vi har ju inte råd att åka om 3 veckor men vi kan inte åka om 2 veckor heller, sa jag och torkade bort en tår som gled ner för min kind.

- Det är inte ditt fel! sa Harry och drog in mig i en kram.

- Vi får väl leva på budget, skrek Louis för att överrösta motorn, han sneglade lite snabbt mot mig med ett leende innan han tittade framför sig igen.

- Alltså ingen restaurang mat Niall, sa Liam listigt och Niall tittade sorgset på honom.

- Äh, en gång har vi nog råd med! Annars betalar jag, sa jag och Niall sken upp i ett stort leende och gav mig en kram. Båtturen gick ganska fort även fast mitt huvud dunkade som jag vet inte vad. Nu vill jag bara sova!

O vilket händelserikt kapitel! Not x) Aja nu blev det så och jag hoppas ni gillar det ändå :) +2 kommentarer till nästa? :)

Senaste kapitlet:(Harry) Eleanor och Danielle tog dom sista stolarna medan dom andra satt sig på golvet lutande mot väggen. Nu var det bara att vänta.

Harrys perspektiv

Hela natten hade gått utan att Rebecka vaknat. Alla satt med tunga ögonlock och väntade. Jag höll fortfarande hennes hand. Jag kände hur sömnen smög sig på mig men jag vägrade somna. Jag kände hur någon la en hand på min axel.

- Du kan sova lite Harry, jag ser efter henne medan, sa Louis med mjuk stämma men jag ruskade på huvudet.

- Nää... Jag är inte så trött, kan du gå och köpa en kaffe till mig? Jag hörde hur lögnen kom men glömde bort den efter min fråga. Kan man bli senil av att vänta, av sorg, förtvivlan och av att vara förvirrad. Jag ruskade bort tanken och såg Louis gå ut ur rummet med plånboken i handen. Jag tittade mig omkring och såg Eleanor och Danielle sova lutande mot varandra, samma sak med Zayn och Niall, Liam satt i ett hörn och sov lutande mot väggen. Jag satt mig i en lite rakare ställning och tittade på Rebecka. Hon hade ett bandage runt huvudet och var kopplat till dropp och fick hjälp med andningen. Jag tryckte till hennes hand lite och pussade henne på kinden. Louis kom in i rummet igen med två kaffe koppar i händerna. Tårarna hade letat sig fram i mina ögon och Louis såg det.

- Hon kommer klara sig Harry, det är bara att vänta, sa han lugnt och gick fram till mig. Gav mig en av kaffe kopparna och satt sig mot väggen bredvid mig. Jag nickade till svar och smuttade på mitt kaffe, jag höll i kaffekoppen med min ena hand för jag vägrade släppa hennes. Efter ett tag hade jag druckit upp mitt kaffe och Louis hade gått och slängt muggarna. Kaffet hade inte hjälpt mot min trötthet, tvärtom, det hade gjort mig tröttare. Jag lutade mitt huvud mot sängkanten och blundade, 5 sekunder senare var jag i nere i en djup sömn.

Rebeckas perspektiv

Jag vaknade sakta i ett helt vitt rum, jag hade ont i huvudet och min ena hand var alldeles svettig. Jag tittade åt sidan och såg Harrys huvud på sängkanten bredvid mig och med min hand i hans. När jag tittade mig mer runt såg jag Eleanor och Danielle sitta på 2 stolar lutande mot varandra, Zayn och Niall satt lutade mot varandra och Louis satt lutad mot Liam som lutade sig mot väggen. När jag hade förstått att jag var på sjukhus och tittat mig runt ordentligt tittade jag på Harry igen och stök han över kinden.

- Wake up sweetie, sa jag tyst. Jag tyckte det lät bättre på engelska så det blev bara så.Harry vaknade med ett ryck och tittade förvirrat på mig innan han sken upp i ett leende och kramade om mig. När Harry släppte mig tittade jag på alla andra. Harry visslade till en gång och dom andra vaknade med ett ryck och tittade med en förvirrad min mot mig, alla reste sig upp förutom Niall som blundade igen innan han öppnade ögonen igen och tittade på mig. Stackarn hade inte förstått att jag vaknat. Alla kom fram och gav mig en kram sen gick Liam ut för att hämta en läkare.

- Vad hände? Frågade jag och tittade på Harry.

- Antagleigen så ramlade du och slog huvudet, sa han och tittade på mig med en konstig blick. Jag fick precis en flashback från vad som hade hänt. Robin hade dött, jag hade sprungit ut i skogen, skitit i att dom andra ropat efter mig, snubblat, slagit i huvudet, gröna trädtoppar. Tårarna letade sig fram och jag tittade på Harry som hade fått ett oroligt uttryck.

- Jag ska kämpa... För er, mig själv och Robin, sa jag tyst och kramade Harrys hand hårdare. Han drog in mig i en kram och några tårar slank ner för min kind.

Jag får snart damp... Jag hade bestämt att fixa et tkapitel igår, nej men då hade min laddare till datorn gått sönder, så jag fick gå in på stordatorn, uppdatera internet och fixa allting där, sen hade jag ju inte tid med att göra ett kapitel för jag var tvungen att sova-.- Aja nu är det här och tack för kommentarerna :D Hoppas ni gillar kapitlet! :D +2 till nästa? :)

Senaste kapitlet:(Rebecka) Allting kändes så hopplöst. Jag snubblade på en stubbe och slog huvudet, det sista jag ser innan allt blir svart är trädens gröna toppar.

Harrys perspektiv

Alla sprang panik slaget efter Rebecka och när hon försvann in i skogen var det omöjligt att andas. Det kändes som att lungorna dragit ihop sig av gråt och klumpen jag hade i magen. 

- Vi får dela ut oss, sa Louis innan han började gå åt ett håll in i skogen. Alla gick åt varsitt håll och jag gick rakt in i skogen. Jag gick med blicken först lite längre fram på marken. Enda tanken jag hade i huvudet var att vi inte skulle hitta Rebecka och... och... Tanken gjorde så tårarna kom ännu mer och synen blev suddig. Jag kom längre in i skogen utan att hitta något.

- JAG HAR HITTAT HENNE! Ropet ekade i skogen av Louis höga röst. Jag började springa åt det hållet som jag hade hört honom. När jag kom fram såg jag honom sitta på knä med Rebeckas huvud i famnen, tårar gled ner för hans kinder. Rebecka hade blod i sitt ansikte som kom från hennes hårbotten.

- Hon måste ju till sjukhuset! Skrek Liam som precis hade kommit och stod bredvid mig. Eleanor, Danielle, Zayn och Niall kom snart till oss och vi hjälptes åt att bära henne fösiktigt tillbaka till stugan, Niall hade tagit av sig sin långärmade tröja och vi lindade den försiktigt runt Rebeckas huvud.När vi var tillbaka vid stugorna så gick vi till båten och la ner Rebecka, alla var hur försiktiga som helst. Alla satt sig i båten och Louis körde fort till fast landet där vi fortsatte att bära Rebecka till sjukhuset. Vi fick direkt gå in i en sal och la henne på sängen. Massa läkare kom in i rummet och kuffade ut oss. Vi satt oss alla i väntrummet, tysta med tårar i ögonen. Hon måste klara sig!

3 timmar senare.

Vi satt fortfarande tysta i väntrummet, klockan var 23.00 Danielle och Eleanor höll om varandra och grät, dom hade gjort små uppehåll med gråten men den smög sig alltid till dom igen och dom höll om varandra hårdare varje gång. Killarna satt hukade med armbågarna stödda på knäna, händerna bakom nacken och tittade ner på sina fötter. En läkare kom fram till oss och alla tittade upp.

- Ni får gå in till henne nu, hon är fortfarande medvetslös men hon vaknar säkert snart, sa doktorn och vi alla flög upp från stolarna och gick till hennes rum. Jag satt mig på en stol bredvid hennes säng och tog hennes hand. Eleanor och Danielle tog dom sista stolarna medan dom andra satt sig på golvet lutande mot väggen. Nu var det bara att vänta.

Nu så :) Ett nytt kapitel och som vanligt vet jag inte om det är bra eller dåligt x) Säg vad ni tycker! ;) Som jag sa igår så är jag så hemskt ledsen att det har varit dålig uppdatering. I helgen var jag hos en kompis o igår när jag tänkte skriva ett kapitel fukade hela internet upp sig så det gick ju inte :( Men hoppas ni gillar det och ska försöka bättra mig med uppdateringen! Tack för kommentarerna! +2 till nästa? :)

Senaste kapitlet: (Rebecka) -

Harrys perspektiv

Jag gick hand i hand med Rebecka på väg tillbaka till båten. Det hade känts så rätt att kyssa henne, jag sneglade på henne och såg att hon gick med ett leende på läpparna, hon var så vacker. Det var också roligt att se henne le efter det här med Robin, hoppas han klarar sig annars vet nog ingen av oss vad vi ska göra. När vi var framme vid båten hjälpte vi tjejerna i innan vi själv hoppade i och båten började röra sig tillbaka till vår ö. Alla var tysta hela vägen förutom Louis som kunde skrika ut lite ibland att vi var tvungna att flytta oss så han såg riktigt. Tillslut var vi framme och hoppade ur båten. Rebecka styrde sina steg mot vår stuga och jag följde efter. Dom andra gick in i stor stugan och precis när jag skulle stänga dörren hörde jag en busvissling. Jag tittade mot stor stugan och såg killarna stå med stora leenden och tummen upp, jag kunde inget annat än att skratta åt dom sen stängde jag dörren. Jag tittade mot Rebecka som nu satt med ansiktet i händerna.

- Har det hänt något? Sa jag oroligt och satt mig bredvid henne. Hon tittade upp på mig och log ett snett leende.

- Jag är bara så rädd att han inte kommer klara sig... Man får inte tänka att han inte kommer göra det men jag vill inte tro för mycket... Sa hon sakta och tyst. Jag kramade om henne länge, hon kramade tillbaka.

- Det är okej... Det kommer nog gå bra, sa jag lugnt och kände att min tröja blev lite blöt, hon grät säkert. Jag släppte henne ur min kram och tittade in i hennes ögon, sen lutade jag mig fram och pressade mina läppar mot hennes. Vi avslutade kyssen och hon reste sig upp, gick in på toaletten och låste. Jag satt kvar i hennes säng och bara tänkte. Jag hörde hur det plingade till och kastade en öga mot nattygsbordet, det var Rebeckas mobil. Hon kom ut från toaletten och tog upp mobilen, jag granskade henne när hon läste smset, hennes ansikte förändrades till förvirrat och förtvivlat innan tårar kom från hennes ögon. Hon lutade sig mot väggen och gled ner på golvet, med knäna id magen och händerna för ansiktet satt hon och stor grät.

- Vad är det? Sa jag oroligt, hon slängde mobilen hårt i väggen och tittade på mig med röda ögon.

- Han klarade sig inte! ROBIN ÄR DÖD! Skrek hon innan hon stoppade ansiktet i händerna igen. Jag satt där helt stum, jag visste inte vad jag skulle göra, tårarna fyllde mina ögon och snart rann tårarna för mina kinder.

Rebeckas perspektiv

Jag kurade ihop mig ännu mer och lät tårarna flöda. Min bror hade dött, personen som jag älskar över allt annat finns inte längre, HAN ÄR DÖD! Jag började skrika ner i mina händer, jag visste vad jag höll på att få. Panikångest. Jag fortsatte skrika högre och högre. Jag tryckte händerna mot ansiktet och skrek högre än vad jag någonsin har gjort. Jag kände hur Harry satte sig bredvid mig och la armen om mina axlar. Han drog in mig i en sned kram och jag fortsatte skrika, han blev säkert döv men han verkade inte bry sig om hur mycket jag skrek. Jag hörde hur dörren till stugan öppnades.

- Vad fan har hänt?! Skrek Louis, hans röst lät förvirrad, orolig och förtvivlad. Jag fortsatte skrika, ville att allt skulle vara en dröm, det kan inte vara sant!

- Robin.. Är död... Stammade Harry fram, han grät också. Jag slutade skrika och tittade upp från mina händer, där stod hela gänget med tårar i ögonen och oroliga blickar. Jag reste mig upp och sprang förbi alla och utur stugan. Jag fortsatte springa rakt ut i skogen, inte på någon stig utan bara rakt ut. Jag hörde hur dom andra sprang efter mig och ropade, men jag orkade inte bry mig. Allting kändes så hopplöst. Jag snubblade på en stubbe och slog i huvudet, det sista jag ser innan allt blir svart är trädens gröna toppar.

Sorry för så långt upp behåll men har verkligen ingen fantasi... Det här kapitlet har jag jobbat med ganska länge men vet inte alls om det blev bra... Jag har tänkt lägga ner den och börja med en annan som förmodligen blir bättre men det bestämmer ni(skriv kommentar här o på dv) Jag känner mig så taskig för ni gav mig så många kommentarer jag ville ha sen så blev det inget kapitel... Men nu är det här och förlåt att det tog en sån tid, hoppas ni gillar det i alla fall! +2 Till nästa?

Senaste kapitlet:(Rebecka) Eleanor tog fram några kläder ur min garderob och jag tog på mig dom. Det här skulle bli kul. Mina tankar vandrade hela tiden till Robin men jag trängde bort dom, jag måste få tänka på annat nu.

Harrys perspektiv

Jag hjälpte Rebecka ner i båten innan jag själv hoppade i. Vi började åka bort mot fastlandet och efter 20 minuter av prat och skratt var vi framme. Rebecka försökte vara glad och hänga med i samtalet men ibland såg man hur hon kom in i sin egen lilla värld. När båten stannade fick tjejerna hoppa upp först, sen hoppade vi killar upp och Louis satt fast båten. Vi började gå runt i staden och hittade en liten marknad. Där gick vi runt ett tag och tvingade Niall köpa en tröja som det stod "I LOVE EVERYTHING ABOUT FOOD" på. Niall tvekade lite först men tillslut köpte han den och den passade in på honom perfekt. 

- Jag ska gå och köpa lite kaffe, någon som hänger med, sa Rebecka medan hon stannade och pekade med tummen bakom sig.

- Jag kan hänga med, vi kommer ikapp er sen, sa jag och tittade på dom andra som rykte på axlarna och gick iväg. Jag och Rebecka började gå mot ett ställe vi hade sett för ett tag sen, tydligen hade hon sett att dom sålde kaffe där. När vi kom fram beställde vi kaffe och satt oss vid en av borden som var lite skyddad från alla andra i restaurangen.

- Hur mår du egentligen? Frågan kom så snabbt så jag hann inte stoppa den.

- Jag vet inte... Jag vill verkligen försöka ha roligt men det är svårt när man vet att sin bror kan dö, Rebecka tittade på mig och sen ner i bordet. Hon hade händerna på bordet så jag la mina över hennes och tryckte lite. Hon tittade på mig med ett snett leende.

- Han kommer säkert klara sig, Robin är stark, sa jag självsäkert och tittade på henne, hon nickade och tittade ut över det lilla utrymmet som man kunde se från vårt bord. Jag tryckte hennes händer igen och när hon tittade på mig möttes våra blickar, och där satt vi och tittade in i varandras ögon.

Rebeckas perspektiv

Harry lutade sig sakta fram mot mig efter den långa stunden av att bara titta varandra i ögonen. När han kom så nära att jag kände hans andetag tog jag steget och tryckte mina läppar mot hans, det var magiskt. Alla tankar om Robin försvann och när jag kände att han kysste mig tillbaka kunde jag inte hålla leendet borta. När Harry drog sig tillbaka och satt sig på sin stol igen log både han och jag och jag började rodna, jag tittade snabbt ner i bordet på min kaffe. Harry suckade och när jag tittade upp satt han snett med huvudet med ett leende på läpparna. 

- Varför tittar du bort? Du är så söt när du rodnar, sa han och jag började rodna ännu mer. Han tog min hand som låg på bordet och började prata, sen satt vi och pratade om allt mellan himmel och jord och jag kom på mig själv med att le hela tiden. Efter ett tag lämnade vi restaurangen och började gå åt det håll som dom andra var åt. Hand i hand.Jag stannade vid ett kläd stånd och såg en jätte fin klänning. Harry suckade och gick med för att titta på den. Jag tog ner den från galgen och tittade på Harry.

- Är den inte fin? Sa jag och log. Harry nickade och tittade sig runt omkring, Han tyckte nog inte det var så kul att kolla på klänningar. Jag tog klänningen till kassa och frågade vad den kostade. 400 dollar, jag gav kvinnan vid kassan pengarna och gick tillbaka till Harry.

- Köpte du den? Var den inte dyr? Frågade han lite chockat och tittade på mig.

- Jo.. 400 dollar men det är den värd! Sa jag och log mot honom, han fick ett förvånat uttryck sen gick vi därifrån.

- Låt mig betala för den, sa Harry och stannade, han tittade på mig med sina stora gröna ögon som gjorde att hela jag ville sjunka ihop.

- Jag kommer tvinga dig att låta mig betala för den! La han till med ett leende och jag skrattade till, jag nickade och han gav mig en puss på munnen. Vi började gå igen och tillslut efter många om och men så hittade vi dom andra, fast dom såg oss först såklart. Louis bus visslade på oss och när han såg att vi höll hand gjorde han tumme upp och log stort. Jag kunde inget annat än att fnissa till åt honom och jag sneglade på Harry som log stort också. När vi kom fram kramade Eleanor om mig och jag var tvungen att släppa Harrys hand.

- Du måste berätta allt sen! Viskade hon i mitt öra och gav mig ett leende. Jag fattade fortfarande själv inte vad som hade hänt, hur skulle jag kunna berätta om det då?

O herre min gud.... Vet inte vad jag tycker om det här kapitlet och vet inte om ni tycker att det gick för snabbt... Kommentera vad ni tycker! :D +2 kommentarer till nästa? :)

Senaste kapitlet:(Louis) Rebecka stod fortfarande framför oss och lät tårarna rinna, man såg hur mycket hon led bara av att titta på henne. Detta var hemskt!

Rebeckas perspektiv

Ingen rörde sig ur fläcken och det gjorde bara mer ont inuti mig. Ju fler gånger jag berättade för folk ju ondare gjorde mig, även fast det blev en lättnad i mig så gjorde det så ont så jag trodde att mig hjärta var på väg att gå itu. Jag tittade ner i golvet och efter ett tag hörde jag hur en stol gled på golvet och steg som kom närmare, andra sekunden hade jag ett par armar om mig. Jag såg den gröna "free hugs" tröjan och förstod att det var Niall. Jag kramade honom tillbaka och lutade huvudet mot hans axel. Jag lät tårarna komma men kan ändå inte säga att jag riktigt grät, det var bara lite tårar.Han pussade mig vänskapligt på sidan av huvudet. Jag släppte honom och han släppte mig.

- Jag vill inte åka till honom just nu för det kommer bara göra allting värre... Jag vill bara försöka ta det lugnt nu resten av semestern och försöka ha kul, sa jag och tittade på dom andra som nickar.

- Vi finns om du vill prata om det, men om du vill ha kul o slappna av så föreslår jag att vi åker till fastlandet och shoppar lite och äter på någon toppen restaurang, sa Eleanor och log snett mor mig medan hon hoppade ner från stolen och gick mot mig för att ge mig en kram, jag kramade tillbaka och nickade.

- Vi hjälper dig att fixa dig, Danielle hoppade också ner från stolen och tog min hand och gick med mig till min och Harrys stuga, Eleanor följde också med sen hjälpte dom mig att fixa mig. Jag är glad att dom försökte muntra upp mig och inte höll på med alla frågor om hur jag mår. Istället lyssnade dom på vad jag ville och försökte muntra upp mig. Eleanor tog fram några kläder ur min garderob och jag tog på mig dom. Det här skulle bli kul. Mina tankar vandrade hela tiden till Robin men jag trängde bort dom, jag måste få tänka på annat nu.

Kort och sugit kapitel men ni var värda ett efter kommentarerna. Blir så fruktansvärd glad varje gång jag får en och tycker inte om att låta er vänta så slängde ihop ett snabbt nu innan jag ska göra läxan :) 2+ kommentarer?

Senaste kapitlet:(Harry) Jag kände hur killarna satt och stirrade på mig och tillslut klarade jag inte av det längre utan reste mig upp och gick iväg. Det här skulle bli svårt!

Rebeckas perspektiv

Jag hade varit tvungen att gå iväg från bordet, visst kunde jag ha sagt att jag skulle hämta något men det kom inte fram någon annan mening än att jag bara behövde gå. Eleanor och Danielle kom efter mig och frågade om det hänt något men jag bara ignorerade dom och låste dörren till min och Harrys stuga. Jag satt mig ner i sängen och sjönk ner lite i madrassen. Jag kunde inte sluta tänka på Robin och tårarna var inte långt ifrån att börja rinna igen. Efter denna morgon var jag tvungen att berätta vad som hänt men jag var inte redo att berätta för någon nu. 

- Rebecka! Snälla lås upp, du vet att du kan prata med oss! Ropade Danielle men en en gång ignorerade jag det och slutade lyssna på alla knackningar. Jag tittade mot dörren, synen var suddig av alla tårar. Det knackade hårt en gång sen blev det tyst ett tag.

- Kan du släppa in mig? Harrys mörka röst hördes och jag gick fram till dörren. Låste upp och lät han komma in innan jag låste igen. Han gav mig en lång kram innan han satt sig på sin säng.

- Nu är du nog tvungen att berätta... Sa han sakta och tittade på mig, det såg ut som att han led också.

- Jag vet... Men jag är inte redo än... Det känns så overkligt, sa jag och en tår gled ner för min kind. Det kändes hela tiden som mitt hjärta slets mer och mer i tur när jag tänkte på det och jag kunde inte hålla tårarna tillbaka det gjorde så ont i mig. Jag ställde mig mot väggen och sjönk ner på golvet. Harry satte sig bredvid mig med en arm runt mina axlar, och där satt vi helt tysta, det enda man hörde var snyftningar från mig och när Harry svalde stort. Han grät också.

Louis perspektiv

Harry och Rebecka hade varit borta i timmar nu, Danielle och Eleanor kom tillbaka fem minuter efter att Harry hade gått och sa att Rebecka vägrat släppa in dom men Harry behövde bara knacka en gång. Vi hade suttit tyst hela tiden, antagligen tänkte alla på vad som hade hänt. Jag hörde att ytterdörren öppnades och sen stängdes, och in från hallen kom Harry och Rebecka. Alla tittade på dom och man såg att båda hade gråtit. Danielle och Eleanor flög bokstavligt upp från deras stolar och kramade om Rebecka. Jag ställde mig sakta upp och gick fram till Harry och gav honom en kram. Han kramade tillbaka innan jag släppte han och satt satt mig på min stol igen, han satte sig bredvid mig. Rebecka sa åt Eleanor och Danielle att sätta sig och efter att ha sagt åt dom några gånger satt dom sig. Hon drog efter andan några gånger.

- Min bror ligger i koma på sjukhuset efter en bil olycka, sa hon med darrig röst och tittade upp i taket, antagligen för att försöka hålla tillbaka tårarna. Alla var knäpp tysta och satt med halv öppna munnar. När Rebecka tittade på oss gled flera tårar ner för hennes kind och hon drog efter andan. Jag visste att Eleanor ville krama om henne men ingen rörde sig. Själv kändes det som att jag satt fast på stolen och när jag tittade på Harry satt han och tittade ner i bordet. Rebecka stod fortfarande framför oss och lät tårarna rinna, man såg hur mycket hon led bara av att titta på henne. Detta var hemskt!

Mycket drama jag vet, men nu blev det så ;) Tack för dom fina kommentarerna! Blir jätte glad varje gång jag läser en, ni är så snälla :'3 Själv har jag trott att denna ff var en flopp från första början då jag började på den och gjorde två kapitel sen slutade jag eftersom jag tyckte den var så dålig x) Men sen fortsatte jag o nu är vi här :) Tack en en gång för dom fina kommentarerna! +2 kommentarer till nästa? :)