Senaste kapitlet:  Mina hjärna började snurra och snart stannade den på ett hemskt minne, det brände till i bröstet men jag började springa, springa så fort jag bara kunde, för jag fick inte tro att allt var bra, jag fick inte komma dit försent...

Harrys perspektiv

Jag visste vart jag skulle men inte var jag sprang, den djupa skogen omslöt mig. Jag fortsatte springa, hoppades på att komma ut från skogen, men träden fortsatte susa förbi mig, inte en enda skymt om att jag skulle komma ut. Jag bad tyst för mig själv medan jag kände hur energin började ta slut, tvingade mig själv att fortsätta framåt. Jag måste hinna!

Nialls perspektiv

Jag satt tyst längst bak i klassrummet, läraren pladdrade på som vanligt om någon historiasak men mina tankar var någon helt annanstans än i klassrummet. Jag hade sett killarna rusa ut från skolgården mot Hopes håll, Harry hade lätt tagit täten med sina långa ben medan Louis, Liam och Zayn jagat efter honom så bäst de gick. Jag tittade ner på papperet framför mig med några enkla skissningar på, jag fortsatte tyst och långsamt fylla upp papperet med fler skisser.

Jag ryckte till när dörren slog upp högt längst fram i klassrummet och jag tittade förskräckt upp. Vår lärare såg chockat på dom tre killarna i dörröppningen och dom spanade ut över klassrummet. Deras blick landade på mig och jag svalde hårt. Deras ögon utstrålade orolighet och jag satte mig rakare i stolen. 

- Niall are comming whit us, sa den svart håriga riktat mot läraren och jag började snabbt men försiktigt plocka ihop mina saker.

- Leave the things and come! Ropade Liam högt och jag släppte allt medan jag snabbt gick fram till dom.

- Zayn, Liam and Louis... W..What are you doing? Lären stammade förskräckt och Louis satt handen i ryggen på mig för att putta på mig lite. Jag hörde hur dörren till klassrummet slog igen och alla började springa, Louis hand hade försvunnit snabbt från min rygg när han började springa.

- What is happening? Frågade jag förskräckt i farten och Liam kom upp bredvid mig.

- We can't find Hope and Harry is gone, Han pratade lite andfått och högt för att överrösta våra skor mot de hårda korridors golvet. Tankarna började snurra i mitt huvud medan vi fortsatte framåt och fortsatte ut från skolgården.

- But... Wasn't she home? Jag tittade oroligt på liam som gav mig en orolig blick.

- I'll tell you more later, sa han fort och fortsatte springa. Vad händer egentligen?

Förlåt för ett kort kapitel men visste inte alls hur jag skulle kunna fortsätta :/ Ska verkligen försöka hålla uppdateringen igång men börjar få slut på insperation :s Men ska göra klar fanficen, så är de bara :D Gillar den ändå ganska mycket, iallafall handlingen xd Aja tell me what u think in he comments<3 And thanks for the comments on the last chapter<3

Senaste kapitlet: - Guys... Where is Hope?

Hopes perspektiv

Jag sprang gatan fram med tårarna rinnande ner för mina kinder. Jag ville bara bort, jag trodde allting skulle bli bra, att alla skulle uppföra sig som vanligt och att vi skulle ha lika kul som i helgen, alla 6. Men jag trodde fel, Niall ignorerade mig/oss, dom andra killarna ignorerade vad jag sa om nästan allting, dom som alltid brukade vara uppmärksamma på varandra och mig, nu märkte dom inte ens att jag försvann... Jag hade stått och tittat på medan mina vänner hade fortsatt gå utan mig, glömt av att jag ens fanns.

Jag brydde mig inte om alla blickar jag fick medan jag sprang kvarter för kvarter, jag ville bara hem, stänga alla dörrar om mig och känna mig säker. Allas konstiga beteende fick mig att känna mig sårbar, det fanns ingen som kunde skydda mig bland allting som var fejk, någon kunde skada mig genom att röra ett finger och inte ens fatta att de hade skadat mig. Vilket hade hänt, killarna hade inte märkt något, inte märkt att dom skadat mig.

När jag  såg de välbekanta röda knutarna på mitt hus saktade jag andfått ner och andades häftigt. När jag kom närmare möttes jag av en syn jag aldrig ville se. Jag backade försiktigt, för att inte få personen att se mig, jag kunde slinka osynlig därifrån men jag lyckades inte då han vände sig om och såg mig. Han var stum, jag var stum Ingen av oss sa någonting men han rörde sig försiktigt närmare mig för att sen stanna några meter ifrån mig.

- H.. Hope, stammade han försiktigt och tog ett steg närmare mig men jag backade undan.

- NO! Skrek jag, högre än det var meningen, min röst sprack av all gråt.

- Hope. I J.. Just wanted to say I'm sorry... Stammade han skamset fram.

- Sorry? Do you really think that will help? That I will forgive you? Sa jag kallt tillbaka och han svalde högt. Han tog ett steg mot mig och innan jag hunnit reagera hade han tagit tag i min arm. Jag röck snabbt bort den och han tappade greppet, han tittade sårat på mig och hans hände föll till sidan.

- I'm sorry Mike... But I can't, sa jag tyst med tårarna rinnande för kinderna. Jag backade med blicken på honom innan jag vände mig om och började springa därifrån. Jag visste inte längre vart jag skulle, jag kunde inte gå hem och ville inte till skolan. Jag sprang över vägen och in på en skogsstig. Mina ben bar mig längre och längre in i den djupa skogen och tårarna i mina ögon gjorde det svårt att se. Jag saktade långsamt ner när stigen slutade och började gå rakt ut i skogen, bort från stigen och bort från alla.

Harrys perspektiv

Jag o killarna sprang panikartat fram, kvarter för kvarter försvann bakom oss och folks blickar fastnade i våra ryggar. Mina långa ben var en fördel i springandet och jag hade snabbt fått upp en hög fart när vi kommit ut från skolan. Killarna var inte långt bakom mig men jag märkte att dom hade lite svårare att hålla tempot. Jeans matrialet stramade hårt på mina ben varje gång jag tog ett steg, varför hade jag varit fast besluten och tagit som tajta jeansen imorse för?

Även fast all energi var slut fortsatte vi springa och när vi tillslut såg Hopes hustak saktade vi in lite. Vi flåsade högt när vi kom runt kurvan och började gå istället. Jag tittade oroligt på killarna som hårt drog in luft, deras blickar var lika oroliga som mina och jag vände tillbaka blicken mot Hopes hus. Vi gick försiktigt närmare och när jag såg en man sitta förtvivlat på trappstegen stannade jag upp lite innan jag sakta började gå mot honom. Han tittade snart upp på oss och hans ögon vidgades. Han reste sig upp och tog några steg mot oss.

- Who are you? Frågade jag. och alla stannde upp. Jag vet inte om han mindes min röst men hela han stelnade till.

- I'm Mike... Sa han sakta. Jag kände hur ilskan började bubbla inom mig och Liam kom upp på sidan av mig.

- What the fuck are you doing here? Frågade jag och man märkte hur ängslig han blev.

- I wanted to tell Hope how sorry I was for everything I've done so I waited for her, but when she came she looked upset... I tried talking to her but she just shouted at me and ran away... Sa han oroligt. Hans blick flackade av både änglsan och orolighet och jag backade ett steg.

- Where did she run? Frågade jag snabbt och han pekade mot en stig som ledde in i skogen.

- And you didn't follow her?! Jag tryckte upp honom lite mot väggen och skrek rakt i hans ansikte.

- I... I... I didn't know what to do! Skrek han skamset tillbaka med darrig röst.

- Harry, calm down, we most find Hope, we don't have time for fights! Sa Liam bakom mig, hans röst var stadig men jag visste hur orolig han var. Jag släppte ner Mike från väggen och tittade bak på killarna som tittade på mig.

- Come on... Liam tog lätt tag i min arm och drog med mig och innan jag visste ordet av började vi springa mot den stora skogen. Jag fick snabbt upp en hög fart och orkade inte längre bry mig om att killarna inte hann med. Stigen var smal och det knastrade under mina fötter. Träden flimrade förbi i ögonvrån och jag stannade snabbt upp när stigen tog slut. 

- HOPE?! Skrek jag högt men inget svar. Jag tittade ut i den djupa skogen. Jag tog ett försiktigt steg ut bland snåret och gick snabbt längre och längre in. Jag hoppade till av att min mobil vibrerade högt. Jag drog försiktigt upp den och tittade på meddelandet.

From Hope:

Why?

Jag stannade upp i mina rörelser och läste meddelandet om och om igen. Varför? Jag tröck skakigt på svara, skakig av både trötthet och orolighet.

To Hope:

What do you mean?

Jag klickade försiktigt på sänd och tittade upp från mobilen. Jag var mitt ute i ingenstans..
Mobilen vibrerade aggresivt till i min hand och jag knappa fort in på meddelandet.

From Hope:

Harry... You promised to never leave my side, whatever happened or whoever walked in to my life. You helped me keep going, you helped me from my depression. I stayed on this planet, because you guys helped me. I was so close to just let everything go, to just dissapear, nobody would miss me anyway. Then you showed up, showed me how amazing the life could be. How four friends could change everything and make me believe that the life actually was meant for me too, that I was needed, that I couldn't just leave, that people actually would miss me. I started to live my life and have fun, just because you made me believe that I wasn't useless, that all the bullies home in Sweden had wrong. I'm not ugly, I'm not fat, I'm not someone that doesn't deserves to live on this planet, I am worth just as much as everyone else and I'm beautiful just the way I am, I am not skinny, but that doesn't mean I'm fat.
Harry, it was you and the guys that gave me my life back, why can't we help him?

Jag läste klart meddelandet och kände hur en tår letade sig fram bakom ögonlocken. Jag tröck försiktigt på svara, som om att allt skulle fösvinna om jag var för hårdhänt.

To Hope:

Please Hope, Tell me where you are... Please...

Jag tröck förtvivlat på sänd med en tår slingrande ner för kinden. Mobilen vibrerade till igen och jag tittade på meddelandet.

From Hope:

The place you saved me on for the first time

Jag tittade upp från mobilen och in i skogen. Mina hjärna började snurra och snart stannade den på ett hemskt minne, det brände till i bröstet men jag började springa, springa så fort jag bara kunde, för jag fick inte tro att allt var bra, jag fick inte komma dit försent...

Fyfan alltså.... Jag kan inte ens beskriva hur ledsen och besviken jag är på mig själv för att jag inte tagit tag i detta kapitel tidigare... Istället har ni fått lidigt.. Men som vissa vet så har ungefär 3 veckor gått åt till att vara på fjällsvandring, ordnat konfan och sen i Billhamn men att jag inte ens skrivit här på bloggen varför jag inte uppdaterat är hemskt av mig... O vad har jag då gjort av resterande veckor? Typ ingenting... Ni har väntat i snart två månader på detta kapitel utan ett endaste knyst från mig... Jag är så sjukt ledsen och lovar att försöka ta tag i fanficen nu o komma igång med uppdateringen igen. Hoppas ni fortsätter läsa och kommentera, blev mest nöjd med slutet på detta kapitel :3 Kommentera vad ni tycker, and please don't hate me, love you<3